Moderatledaren Ulf Kristersson har efterlyst ett mer vuxet samtal i politiken. Det är för mycket tjafs, upprepade han efter förra helgens partiledardebatt i SVT. De flesta håller förmodligen med.

Emellertid är det inte bara samtalet som behöver bli mer vuxet utan också analyserna och politiken som sådan. Så låt oss börja där genom att gå tillbaka och se vilken politik som bland andra Moderaterna fört som inte präglats ett dugg av sådant som vi brukar betrakta som vuxet, nämligen konsekvensanalyser och eftertänksamhet i beslutsfattandet.

Migrationspolitiken är det förmodligen tydligaste exemplet på hur magiskt tänkande fick dominera ett politikområde under lång tid, och bitvis gör det fortfarande.

Att tro att det går att förena en av världens mest generösa och kravlösa välfärdsmodeller med fri migration var inte vuxet. Även människor med begränsat förstånd inser rimligen att om det finns tio länder och ett av dem både erbjuder större chans till asyl och mer generösa bidragssystem för den som inte arbetar, kommer fler söka sig till just det landet för ett bättre liv. Så fungerar människor.

Här fanns emellertid ännu ett problem i analysen. Att det skulle komma många till Sverige för att söka asyl sågs som något positivt för den svenska ekonomin och välfärden. Sverige behöver arbetskraft, hette det. Det är sant att många branscher under lång tid har skrikit efter folk – men att då importera personer som inte är efterfrågade på svensk arbetsmarknad ter sig en smula.. korkat.

Samma sak kan sägas om tiggeriet och alla dess konsekvenser. När Stockholmscentern inför förra valet föreslog att så kallade EU-migranter skulle ingå i stadens TÖG (tak över huvud-garanti) och därmed lovas boende fick Stina Bengtsson frågan om det inte skulle locka hit ännu fler. Hon svarade att ”man kommer inte hit bara för att man blir lovad en plats på ett härbärge”.

Nähä. Centerpartiet skulle onekligen vara betjänt av en grundkurs i incitamentsstrukturer. Vilka tror de på allvar att de hjälper genom att inte bara tillåta tiggeriet att spridas som nu utan också erbjuda boende åt de som tigger?

I dag har vi en helt galen situation där tiggare befolkar trottoarer, tunnelbanan och där kriminella enligt vad som framkommit såväl i Sverige som i Norge sköter en del av verksamheten.

Brottslingar lever gott på folkets naivitet, nedskräpning kostar skattebetalarna miljonbelopp årligen och romerna hålls fast i en underordning när tiggeriet går i arv. För varje krona som svenskarna ger, hålls detta ekorrhjul igång.

Politik handlar inte bara om förmågan att prioritera, att inse att alla inte kan få allt. Det handlar också om att göra konsekvensanalyser av de egna förslagen. Att låta hjärnan vara med på ett hörn när politiken läggs. Att inte låta sig ryckas med i en våg av handhjärtan gång efter gång.

Det sistnämnda kräver visst mod. Ty visst blåste det mot alla som ville begränsa asylinvandringen sommaren 2015, eller för den delen åren när Reinfeldt var statsminister. Det var dock lika rätt då som det är i dag att lämna den ohållbara och kontraproduktiva flyktingpolitiken.

De justeringar som gjordes 2015 skedde när även en rensad makrill kunde se att situationen fullständigt hade spårat ur. Av makthavare kan vi dock begära att de ser detta innan makrillen. För skattebetalarnas bästa. För de asylsökandes bästa. För landets väl.

Magiskt tänkande hör inte hemma i politiken. Personer som aspirerar på att styra landet måste kunna mer än att drömma och hoppas. Politiker behöver inse att ett minus två inte blir sju, hur mycket de än tror och hoppas.

Tidigare bloggat:
Snällismens bittra eftersmak