När regeringen fick upp ögonen för den så kallade integrationsutmaningen, vilket opassande nog råkade vara efter att Stefan Löfven lovat EU:s lägsta arbetslöshet 2020, hette det att de flesta som asylinvandrade till Sverige var högutbildade och att ”några” saknade eftergymnasial utbildning.

För dessa ”några” skulle regeringen hitta särskilda lösningar, fick vi veta. Även medierna köpte denna historia. Bilden av vilka som invandrade var grovt felaktig, men nyktra påpekanden hjälpte inte i den hallelujastämning som då rådde.

Sedan dess har bilden klarnat något för Löfven & c/o. När nyanlända med uppehållstillstånd börjar slussas in i Arbetsförmedlingens etableringsprogram och utbildningar ska valideras går det nämligen inte att slira på sanningen så mycket längre.

Det är inte ”några” som har låg eller ingen utbildning, det är de flesta. Endast en minoritet av dem som sökt asyl under de senaste åren har en minst treårig eftergymnasial utbildning från sitt hemland, och detta innebär inte nödvändigtvis att utbildningen är vatten värd i Sverige.

För att visa handlingskraft befordrades Ylva Johansson till ett slags superminister med ansvar för etableringen av nyanlända. Så kallade moderna beredskapsjobb, som kan vara allt från att skanna papper på ett kontor till att städa stränder och märka upp vandringsleder, inrättades. Dessa skulle ge 5 000 tjänster fram till 2020 för nyanlända med låg eller ingen utbildning, en grupp som det privata näringslivet har föga intresse av att anställa.

Nu har vi facit. Precis som traineejobben har beredskapsjobben slagit fel. Det visar sig att de statliga myndigheter som ombads visa vägen genom att gå före främst har intresserat sig för personer med gymnasial och eftergymnasial utbildning samt personer som redan haft en praktikplats och, får vi förmoda, visat sig nyttiga där (noteras kan att public service åter igen kallar personer med gymnasial utbildning för ”högutbildade”).

Detta är inte ett dugg förvånande, ty även statliga myndigheter vill självfallet ha den mest lämpade personalen när de anställer. Summa summarum: inte ens när regeringen tvingar sina myndigheter att anställa en viss grupp fungerar det. I sann socialistisk anda trodde regeringen att den kunde knäppa med fingrarna och vips skapa ett behov av lågutbildad arbetskraft hos statliga myndigheter.

Två tredjedelar av de femhundra jobb som statliga myndigheter ordnat under året hittar vi talande nog på Arbetsförmedlingen. Detta får mig att minnas den smått absurda nyheten för fem år sedan när Arbetsförmedlingen efter att satsningen på att minska ungdomsarbetslösheten gick i stå själv börja anställa ungdomarna i fråga.

Om regeringen och alla obotliga och klämkäcka optimister ska lära något av detta, är det att det inte fungerar att tvinga fram arbeten medelst grötmyndigt kommando. Ylva Johanssons uppmaning till Arbetsförmedlingen att ordna snabbspår för nyanlända (”Det här måste ni bara fixa!”) bär en liknande naivitet som planen med beredskapsjobben.

Traineetjänster, beredskapsjobb, snabbspår – regeringen har inte direkt saknat idéer. (Vad som hände med Löfvens innovationskatapult är däremot oklart.) Men ingenting som Socialdemokraterna gör påverkar mer än på marginalen, om ens det. 5 000 beredskapstjänster under fyra år är patetiskt lite givet att denna insats riktas till en så pass stor grupp – en grupp som de rekryterande myndigheterna nu alltså dessutom kringgår.

Dessvärre ser det inte mycket bättre ut när allianspartiernas idéer för etablering av lågutbildade granskas. Allt de har att komma med är olika former av lönestöd, vars omfattning växte under de åtta alliansåren, samt lägre ingångslöner. Det sistnämnda är vettigt, men det förutsätter fortfarande att någon efterfrågar den enskildes kompetens.

I den politiska retoriken har vi sett en förändring som heter duga de senaste åren. Från att asylinvandringen har beskrivits som en förutsättning för välfärdsstatens överlevnad till att staten nu måste hitta på jobb åt flertalet som har invandrat. Från att invandrare skulle rädda vården och skolan till att pensionärer nu lockas tillbaka för att klara just dessa verksamheter på grund av ökat tryck.

Denna retoriska positionsförflyttning är mer än bara semantisk – den underkänner hela idén om asylinvandring som en lösning på den demografiska utvecklingen och välfärdens finansiering.

Ty om den som invandrar inte arbetar, är den inte till någon nytta för vare sig statskassan, välfärden eller pensionssystemet. Tvärtom.