Den helt otidsenliga TV-avgiften tas bort, om den statliga utredaren får som den vill. Att det förhatliga Radiotjänst därmed avskaffas är oerhört glädjande, men denna glädje begränsas betänkligt av att avgiften enligt förslaget ersätts av en skatt.

Samtliga riksdagspartier står bakom förslaget, vilket förstås innebär att det kommer att bli verklighet. Därmed blir det hart när omöjligt att undvika att ekonomiskt stödja public service så länge du är folkbokförd och har inkomst i Sverige.

Runt 1300 kr per person och år verkar vara given. Vilket betyder tusentals kronor för ett tvåmanshushåll. Skatten ska dessutom bli progressiv, vilket betyder att höginkomsttagare får betala ännu mer för samma innehåll. Fullständigt vidrigt.

Visst är det gamla licenssystemet hopplöst föråldrat. Försöket att ge det konstgjord andning genom att även inkludera datorer och surfplattor i licensplikten mötte hårt motstånd. Någonstans går gränsen även för svenska folket. Men att ersätta TV-avgiften med en skatt är snarare en försämring.

Många kommer förmodligen uppfatta förändringen som ekonomiskt fördelaktig eftersom de inte ser avin från Radiotjänst längre. Skatten dras ju utan att vi reflekterar så mycket över vart pengarna går. Allt vi får tillbaka betraktas som ”gratis”.

Faran med en public service-skatt är också en annan: skatter tenderar att höjas. Alltid. Nu lär public service-bolagen knappast lida brist på pengar, beräkningar visar att skatten kommer ge 8,5 miljarder kr årligen (vilket är hårresande mycket pengar för Klartext, Melodifestivalen och Doobidoo). Men mycket vill som bekant ha mer, och så lär det bli även här.

Kritiken mot den nya skatten har varit begränsad. Undfallenheten för en tvångsfinansiering av detta slag är slående för vårt medieklimat. Svenska medier har med viss rätt varit benhårda mot de ungerska och polska regeringarnas mediepolitik, som här i DN:

Polens nationalistiska och populistiska regering har inte satt landets public service-kanaler på svältkost. Den har förvandlat medierna till ett redskap för statsmakten genom att sparka chefer och se till att redaktörer byts ut. Viktiga poster har tillsatts med regeringstrogna.

Kritiken mot den svenska mediepolitiken lyser däremot med sin frånvaro. DN ser som vanligt inte bjälken i det svenska public service-ögat. Att regeringen inte direkt tillsätter och avsätter medarbetare i SVT, SR och UR är sant. Men poängen är att den inte behöver det. Den ideologiska likriktningen är fullständig ändå.

Mediechefer vandrar mellan regeringstrogna kvällstidningar och statstelevisionen utan att passera gå. En av väldigt få röster som vågat vara lite tuff mot socialdemokratiska makthavare, inklusive rikspolischefen, är SR:s Jörgen Huitfeldt. Han lämnar nu radion för tidskriften Kvartal. Kvar finns bara ja-sägarna och de inställsamma.

Vad vore då alternativet? Att lägga public service, eller stora delar av det, bakom en betalvägg. Då vore det ju inte public service, invänder kanske någon, och visst finns det en poäng i det. Men samtidigt skulle flertalet sannolikt ändå välja att betala för att kunna se nyheter, melodifestivalen och stora sportevenemang utan reklamavbrott. Pengarna skulle rulla in, men märk väl från de som faktiskt vill ha innehållet de betalar för.

Med en betalvägg skulle public service dessutom behöva konkurrera på lika villkor, med kvalitet, i stället för att kunna förlita sig på att finansieringen ordnar sig hur usel man än är. Med en skattefinansiering kommer public service kunna strunta blankt i allt vad opartiskhet och kvalitet heter.

Public service lever nu under en lika odemokratisk som enkel princip: om folk inte vill ha det du erbjuder, gör det obligatoriskt.