I höstens första partiledardebatt i riksdagen konstaterade moderatledaren Ulf Kristersson att Socialdemokraternas självbild är att de ska sitta vid regeringsmakten oavsett hur små de är. En surmulen Stefan Löfven skakade sedan hand efter avslutat replikskifte. Han såg nästan förnärmad ut.

Kristersson har sedan han blev vald vid ett flertal tillfällen reagerat på den socialdemokratiska oärligheten i debatten. I onsdagens partiledardebatt fick vi ånyo se prov på detta. Stefan Löfven var i sitt esse när han i replikskifte efter replikskifte öste ur sig halvsanningar, vantolkningar och rena lögner om allianspartiernas politik och om Sverigedemokraterna. Ett exempel av många var Löfvens sätt att slå samman de fyra allianspartiernas skattesänkningar till en gemensam politik. Som om det var på riktigt.

Jimmie Åkesson gick för en gångs skull i taket. Sju års uppdämd irritation behövde ventileras, får vi anta. Moderatledaren visade å sin sida viss irritation över att ständigt behöva bemöta halmdockor. Den sakpolitiska debatten hamnar i bakgrunden när Löfven gottar sig i pajkastning.

Så här ser den politiska debatten ut. Socialdemokraterna har inga moraliska skrupler eller etiska spärrar när det kommer till att platta till, håna och baktala sina motståndare. Detta är tvärtom en socialdemokratisk paradgren, och de har efter många års träning blivit riktigt duktiga på det.

Det är sällan Löfven ser så genuint nöjd ut som när han får utdela en snyting mot Moderaterna. Att inte bemöta i sak utan i stället flytta fokus, hitta på och självgott ta åt sig äran för allt som är gott är en metod som känns igen.

Det var nämligen precis så Göran Persson argumenterade och ett skäl till att han var så avskydd av politiska motståndare. Hans skamlöshet saknade gränser. Löfven är på god väg att närma sig den tidigare sosseledaren och landsfadern i detta avseende.

Spelad upprördhet är en annan av sossarnas många skådespelartalanger. Alliansens skattesänkningar för arbetande människor urgröpte statsfinanserna och monterade ned välfärden, dundrar Löfven. Vill han då återställa inkomstskatterna som de var 2006? Icke. Tvärtom har statsministern inga som helst problem med att låta den största utgiften i sin budget vara just en skattesänkning, om än för pensionärer.

Så sent som sommaren 2015 stod Löfven på Medborgarplatsen och propagerade för allas rätt att söka asyl i Sverige. Då hette det att det var främlingsfientligt att ställa asylinvandring mot välfärd. Sverige hade minsann råd med bådadera.

Några månader senare lades som bekant politiken om. I dag twittrar Socialdemokraterna att partiet lagt om ”Alliansens migrationspolitik” och konstaterar stolt att det gjorts för att rädda välfärden.

Skamlösheten. Dubbelmoralen. Vem som helst skulle rodna och skämmas som en hund. Men inte Socialdemokraterna. De vet att de kommer undan med det.

Samtidigt som Löfven med ena handen utmålar oppositionen som cynisk, ondskefull och direkt farlig för Sverige, sträcker han ut den andra och inbjuder till samarbete över blockgränsen. Den där utsträckta handen är i bästa fall en utskjuten armbåge som ingen ska ta emot. Stå för dina hårda angrepp i stället, Löfven. Dra slutsatser av att du anser att en majoritet av väljarna uppenbarligen vill ”montera ned välfärden”.

Med detta parti kan anständiga politiker och partier inte samarbeta. Det säger därför en hel del när centerpartistiska och folkpartistiska medlemmar och sympatisörer öppet hävdar att de gärna ser ett regeringssamarbete med S efter valet. Detta vanvett vittnar både om en udda form av politisk masochism och extremt dålig smak.

I ett läge där delar av borgerligheten bryter sig ur för att agera stödhjul åt fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav finns det nämligen bara en vinnare: Stefan Löfven. Det övergår mitt förstånd hur någon ens kan komma på tanken att skaka hand med djävulen i svensk inrikespolitik.