Det är inte lätt att veta hur en man ska bete sig i dessa dagar.

Ena dagen ställs krav på att vi som män ska hålla käft och lämna plats åt kvinnor. Helst bli osynliga. Andra dagen väsnas det om att det är alla mäns ansvar när några begår övergrepp, och att männen måste kliva fram och säga ifrån. Hur vi än gör, blir det fel. Och det är kanske det som är poängen.

Den moderna feminismen har nämligen inte för avsikt att hitta ett sätt för kvinnor och män att leva lyckliga tillsammans. Den vill kampen. Den lever av motsättningarna. I likhet med socialisterna drivs dessa feminister av en kollektivistisk uppfattning om en grupps förtryck av en annan, och den förtryckta gruppens rätt att slå tillbaka.

I Sverige har kyrkan och staten officiellt separerat, men den gamla statskyrkan har ersatts av en ny: feminismen. Politiska ledare, företagsledare och kändisar avkrävs svar på huruvida de är feminister eller inte. Den som svävar på målet, som den nyvalde moderatledaren Ulf Kristersson gjorde i en intervju när han inte ville klassa sig som feminist, kritiseras.

Den som vägrar kalla sig feminist beskrivs gärna som en person med stenåldersvärderingar när det i själva verket handlar om att man bara inte ställer upp på den feministiska maktanalysen, det intersektionella perspektivet och så vidare.

Jag är inte emot jämställdhet som idé. Det jag motsätter mig är att politiken i varje givet läge ska påverka människors val för att nå ett lika utfall. Därför är det så viktigt att göra distinktionen mellan lika utfall och lika rättigheter.

Självfallet ska kvinnor och män omfattas av lika rättigheter. Vi måste emellertid få göra olika val i karriären, i familjen, i livet generellt. Det är denna frihet som saknas i den moderna feminismen. Denna feminism handlar om likriktning, om kollektivism, om tvång. Allt snack om normkritik till trots är feminismen oerhört tydlig med vad kvinnor ska och inte ska göra.

För den som förnekar att det finns skillnader mellan könen blir det förstås otänkbart att kvinnor själva kan välja att vara hemma med barnen mer än män eller jobba deltid. Det måste finnas något som tvingar dem. Något strukturellt. Ett patriarkat, såklart.

Vid sidan om att vara direkt antifrihetlig är den moderna feminismen i ett bredare perspektiv dessutom ett hot mot allt från yttrandefrihet till akademisk frihet och relationen mellan män och kvinnor, det sistnämnda genom ett reflexartat mansförakt som är ständigt närvarande. Nya generationer växer nu upp och misstror män som grupp i ett av världens mest jämställda länder. Så kan vi inte ha det.

Vad den högre utbildningen beträffar fick vi så sent som häromdagen ännu en smygtitt in i det parallella universum i vilket många genusvetare vistas.

Ett antal så kallade genusforskare har skrivit ett gråtmilt inlägg på Aftonbladet Debatt. De hävdar att de blir ”hotade till tystnad” av meningsmotståndare. Ingenstans framgår på vilket sätt dessa eller andra genusforskare hotas till tystnad, något som skulle inbegripa fysiska eller verbala hot som är åtalbara.

Följande passage visar på en närmast komisk brist på självinsikt:

Förutom att ämnet genusvetenskap stereotypiseras och ifrågasätts på högst ovetenskapliga och starkt politiska grunder riskerar den här typen av systematiska attacker att legitimera religiösa fundamentalisters och etnonationalisters hot mot enskilda genusforskare i olika discipliner.

Som om genusvetenskapen var en riktig vetenskap, och som om genusvetarna inte bedrev sin så kallade forskning på starkt politiska grunder, alltså.

Så kallade forskare upplever sålunda kritik som ”hot” och ”trakasserier”. Att en ledarskribent i Svenska Dagbladet tar upp problemet med att genusvetenskapen görs till ett slags övertro inom den högre utbildningen i Sverige kallas för ”systematiska attacker”. Feministernas snöflingerespons är talande för hela den feministiska rörelsen, där det aldrig är långt till tårar.

Anklagelserna är i vanlig ordning ytterst svepande. Det jag kan utläsa av artikeln är att de upprörs över att det finns människor som tycker annorlunda. Personer som inte anser att det feministiska jämställdhetsarbetet ska bli en överkyrka inom akademin och som inte instämmer i analysen att islamofobin och rasismen breder ut sig (åter igen ett löst påstående utan grund). Människor som kort sagt inte kallar sig feminister.

Själva förekomsten av en opposition mot genusvansinnet betraktas av genusvetarna som ett hot. Här är ytterligare något jag har svårt för med dagens feminism. Lättkränktheten och oviljan att acceptera oliktänkande.

Jag skulle tro att debattartikeln i hög grad är obegriplig för medelsvensson. Den parallella värld som självutnämnda genusforskare lever i har väldigt lite med den som undersköterskor, vägarbetare och kassörskor känner igen.

Detta gäller en stor del av jämställdhetsdebatten i Sverige, och det är givetvis ett problem att en elitrörelse befolkad av medelklasskvinnor som går omkring och känner hela dagarna, men ägnar desto mindre tid åt ta in andras ståndpunkter och verklighetsuppfattningar, tillåtits sätta agendan för diskussionen om jämställdhet.

Tron på lika rättigheter gör mig inte till feminist. Tvärtom. Min förhoppning är att alltfler tar avstånd från denna ideologi som slår split mellan kvinnor och män och eldar på manshat och motsättningar.

Att så många reagerar på galenskaperna gör faktiskt att jag för första gången på länge känner mig försiktigt hoppfull.

Tidigare bloggat:
När männen halkar efter
Män som hatar kvinnor

Rekommenderad läsning:
Katerina magasin: Den nya mansrollen (intervju med Alexander Bard)