Sverige är ett märkligt land, pinat under konsensuskultur och hög moralisk svansföring men med plötsliga tvärvändningar och lappkast som går på kollisionskurs med de lidelsefulla bedyrandena dagen före. Det som var oacceptabelt i går kan vara nödvändigt i dag. Det som var fascism förra veckan kan vara ansvarstagande i nästa.

När migrationspolitiken lades om i november 2015 skedde det officiellt mot bakgrund av att det, plötsligt och lustigt, hade kommit över 100 000 asylsökande bara sedan sommaren. Kapacitetstaket, som fram tills dess inte funnits, var nått. Asylsökande bussades runt i landet i väntan på att det skulle dyka upp ett boende längs vägen. De sov i Migrationsverkets reception.

I detta akuta och fullständigt ohållbara läge drog regeringen som bekant i nödbromsen. Tvärvändningen, skildrad i en dokumentär med samma namn, var ett faktum. SVT-dokumentären påminner oss om att det inte är första gången svenska politiker tvärvänder i migrationspolitiken. Detta är snarare ett mönster genom åren. När det blir för jobbigt, sätts foten ned. Men efter en tid återgår politiken till snällhetsläge igen. Då är alla bekymmer glömda, och väljarna belönar åter igen den som säger snälla saker.

Den höga moraliska svansföringen går bra att upprätthålla när det kommer ett någorlunda hanterbart antal människor i en jämn ström. Då kan politikerna prata om öppna gränser, att ingen människa är illegal, att vi inte ska ställa grupp mot grupp och att Sverige minsann är en humanitär stormakt. Bättre och godare än alla andra.

När det inträffar en kris, eller gränserna till Europa plötsligt faller, är det däremot inte lika roligt längre. I stället för att hedra den retorik som förts i åratal, i stället för att faktiskt gå från ord till handling och leva upp till de där stora etiska åtagandena, tvärvänder makthavarna på en femöring.

Samma partiledare som anklagade en moderat migrationsminister för att ha ett ”avhumaniserande språk” när denne ville diskutera hur många Sverige klarar att ta emot skryter nu med att det var hans socialdemokratiska regering som lade om migrationspolitiken. Skamlösheten vet inga som helst gränser.

Det finns egentligen bara förlorare i detta. Dit hör förstås skattebetalarna, som fått bekosta en hårresande dyr och ineffektiv migrationspolitik med hundratals miljarder. Dit hör också resurssvaga grupper som nu knuffas undan i operation undanträngning när vård, skola och bostäder ska tilldelas de nyanlända. Och dit hör faktiskt även en hel del av de nyinvandrade själva, som lyssnat till politikernas löften om öppna hjärtan och i många fall nu möts av en dörr i ansiktet.

Detta är varken en kostnadseffektiv eller moraliskt försvarbar migrationspolitik. Jag skulle kalla den narcissistisk och inhuman eftersom den baseras på vad som låter bra i retoriken i politikerns flirt med medelklassväljare som inte bevittnat några baksidor av allt-åt-alla-policyn.

Det torde vara få politikområden som hanterats så bipolärt som migrationspolitiken. Sett över tid har givetvis synen på exempelvis sexköp och pornografi förändrats radikalt. Men det har ändå varit fråga om stegvisa processer, och inte en tvärvändning på en presskonferens.

Månne kan det tyckas uttjatat att fortsätta älta migrationspolitiken nu när alltfler anser att vi borde prata integration, enkla jobb, lönenivåer, assimilering. Men allt påverkas av hur inflödet ser ut fortsättningsvis.

Hur avgrundsdjup bostadsproblematiken blir avgörs av hur många som fortsätter att komma till Sverige för att söka asyl. Hur kriminaliteten i de så kallade utanförskapsområdena eskalerar påverkas delvis av om dessa områden fortsätter att fyllas på med fler lågutbildade människor som befinner sig långt från majoritetssamhället.

Därför måste vi fortsätta att prata om migrationspolitiken. Sverige kan inte gasa och bromsa på det här sättet, det behövs en långsiktigt hållbar politik med tydliga ramar och givna förutsättningar för alla inblandade.

Kravet på anpassning måste alltjämt ligga på den som invandrar. I begreppet anpassning ska ligga både att ta till sig och förstå den kultur personen invandrar till men också att försörja sig själv och sin familj. Att ta hit anhöriga innan jobb och bostad är på plats ska inte vara möjligt.

Samtidigt måste Sverige förändra allt från arbets- till bostadsmarknad. Detta är helt nödvändigt för att många som i dag hamnar utanför ska ha en realistisk chans att försörja sig själva och sina familjer. Märk väl att detta inte kommer göra alla som asylinvandrat självförsörjande, vi har nu grupper som sannolikt aldrig kommer arbeta och som på något sätt måste försörjas av oss som jobbar. Det sura äpplet får vi bita i. Låt därför detta bli ett varnande exempel för framtiden.

Risken för en återgång finns där. När medierna tröttnat på att rapportera om undanträngningseffekter, när alla negativa konsekvenser har blivit vardag och när inflödet varit lägre under en tid kommer svenska politiker sannolikt inte kunna hålla sig från att öppna spjällen igen.

Utan långsiktigt hållbara spelregler i migrationspolitiken kommer vi se en ny tvärvändning om några år. Redan i dag finns häpnadsväckande nog krav från flera riksdagspartier att backa bandet. Detta får inte ske.

Läs även:
PM Nilsson
Thomas Gür