Vart är Sverige på väg? Vilket land kommer den som föds i dag växa upp i, skaffa barn i och bli pensionär i? Vad kan vi göra i dag för att förhindra en negativ utveckling i tangentens riktning, och vad är det redan för sent att ändra på?

Dessa tankar borde fler fundera över. Ty Sverige förändras just nu, och den som lever kvar i gamla föreställningar om ett land som inte längre finns riskerar att få ett bryskt uppvaknande.

I fredags debatterades regeringens förslag i Studio Ett om att, som det kallas, minska segregationen i skolan. Per Gudmundson var tydlig på ett sätt som jag har sett få andra vara när han argumenterade emot den rödgröna linjen att inskränka det fria skolvalet för att få större social och etnisk blandning.

Han sade så här:

Varje enskild samhällsfunktion ska mobiliseras för ett övergripande projekt, denna heliga ko integrationen. Detta betyder att det vi normalt vill ha ut av våra olika samhällsfunktioner – jag vill kunna sätta min mamma på ett åldersdomshem och inte ett integrationsprojekt, jag vill gå till doktorn och inte få ett integrationsprojekt, jag vill ha mina barn i skolan och inte att de ska vara ett integrationsprojekt – raseras. Allt fler väljer bort de offentliga funktionerna. folk köper privata vårdförsäkringar, Folk väljer privata skolor. […] Att gå omöjliggöra eller stänga det här flykthålet kommer leda till ett enormt missnöje.

För att uttrycka saken krasst: det måste finnas en chans att fly undan illa fungerande offentliga verksamheter för att ge just sitt barn eller sin anhörig en bra service. För låt oss vara ärliga: hur mycket en person än gillar offentlig sektor och propagerar mot privata alternativ kommer denne använda sig av till buds stående medel när det kniper. När det gäller den egna familjen är ideologin inte längre viktig.

Gudmundsons resonemang blottar en oro för framtidens välfärd, och den är knappast obefogad. Denna oro har funnits länge bland dem som haft de sämsta skolorna och de mest belastade vårdcentralerna, men den får konsekvenser först när den delas av medelklassen, vilket börjar ske nu.

Utbildningsminister Gustav Fridolin har hävdat att skolvalet är orättvist eftersom föräldrar till barn som vuxit upp i Sverige har kunnat ställa sina barn i kö tidigt medan invandrade föräldrar inte har kunnat det. Därmed kan de förstnämnda få tillgång till de bästa skolorna.

Vad orättvisan skulle bestå i här är svårt att se. Det är lite som att argumentera för att nyanlända ska få gå före i bostadskön eftersom de inte har haft möjlighet att köa i tio år för en lägenhet (händelsevis råkar det vara ungefär så det går till numera, men det är en delvis annan diskussion) eller för att personer med låg inkomst skulle få rabatt när de handlar för att kompensera för att den med högre inkomst kan köpa mer.

Jag fastnar vid resonemanget om flyktvägen. När tron på de offentliga strukturerna krymper skaffar sig människor privata alternativ. När vi inte litar på polisen skaffar vi vakter och bättre lås. När vi inte vågar tro att landstinget kommer leverera köper vi privata sjukvårdsförsäkringar. När vi kort sagt tappat tilltron till den offentliga servicen söker vi alternativ.

Denna slutsats är inte ett resultat av en särskilt avancerad hjärngympa. Men det tråkiga är att även den som söker privata flyktvägar får vara med och betala för den misslyckade offentliga servicen. I slutändan kommer personen anse att det är värt det dubbla priset för att få en bra skola och en pålitlig vård, men missnöjet kommer naturligtvis att växa.

Detta är inga roliga tankar. Men jag tror att det är nödvändigt att var och en börjar se sig om efter alternativ. En flyktväg.

Läs även:
Per Gudmundson