Brottsförebryggande rådet har släppt en ny delrapport av den årliga Nationella trygghetsundersökningen, NTU. Det är ingen rolig läsning, och om landets regering och ansvariga ministrar inte saknat förmågan att skämmas hade de gjort det.

Först och främst ska sägas att all statistik ska tolkas med försiktighet. Alltid. I stället för att bara titta på antalet anmälda brott har NTU intervjuat runt 12 000 individer som fått berätta om de utsatts för brott under det gångna året eller ej. Bortfallet är stort (41 procent), men givet omfattningen av antalet svarande har Brå:s rapport ändå stor relevans.

Det vi kan konstatera är att sexualbrotten har ökat med 138 procent på två år. Noteras ska att undersökningen gjordes innan #metoo-kampanjen drog över Sverige och västvärlden och att statistiken rymmer allt från enklare ofredanden till grova våldtäkter.

Det är emellertid inte bara sexbrotten som ökar i omfattning:

[Undersökningen] visar att 15,6 procent av befolkningen i åldern 16–79 år uppger att de under 2016 utsattes för någon eller några av de brottstyper som sammantaget kallas brott mot enskild person: misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägeri eller trakasserier. Det är en ökning jämfört med föregående år, då andelen utsatta var 13,3 procent. Utsattheten för brott mot enskild person låg på en relativt stabil nivå 2005–2014 (11,3 %– 13,1 %) men de senaste två åren visar på en ökning.

Regeringen kommer att ge Brå i uppdrag att kartlägga orsaken till sexualbrottsutvecklingen, men givet hur det tassas kring frågor som rör kultur, tradition och ursprung ska vi nog inte hoppas på att svaren kommer vara av särskilt stort värde. Kunskap är som tidigare konstaterat farligt.

Trygghetsfrågorna kommer bli stora i nästa års valrörelse, vare sig regeringen vill det eller inte. Socialdemokraterna har visserligen gått på offensiv med en partistämma i våras under parollen ”Trygghet i en ny tid” och aviserade straffskärpningar. Utvecklingen skorrar dock synnerligen illa med att Stefan Löfvens gäng kallar sig ”världens första feministiska regering”. Vad i denna utveckling är ett dugg feministiskt?

Moderaterna hakar förstås på och kräver, likt Amen i kyrkan, fler poliser och längre straff. Men det M erbjuder är inte ett nödvändigt skifte i rättspolitiken, det är justeringar på marginalen av en redan misslyckad politik. Alltså just det som regeringen har ägnat de senaste åren åt och nu fortsätter med.

Att finjustera räcker inte. Det som krävs nu är en total reform av hela rättspolitiken där våld mot individ och egendom bestraffas mycket hårdare och där allt från sexköp till narkotikainnehav för eget bruk eller smärre förseelser som jaktbrott nedprioriteras. Vi behöver en fördubbling av straffen för våldtäkt och grov våldtäkt, likaså för all sorts våld och hot mot andra människor. Mord bör i normalfallet ge livstids fängelse. På riktigt.

Snällismen i rättssalen, som prioriterar de tilltalades väl och ve, måste få ett slut. Vi ska straffa brottslingen och vårda brottsoffret. Inte tvärtom.

Straff löser förstås inte allt, men endast genom att vi spärrar in människor på mycket längre tid kan polisen ha en chans att komma ikapp mot den tunga kriminaliteten. I dag grips och fälls människor för brott efter brott och är lika snabbt ute igen. Om det är på någon punkt vi ska ha en kultur som är starkt normerande är det i frågan om att begå brott mot andra människor. Det finns ingen ursäkt.

Att höja straffen gör inte polisen bättre på att lösa brott. Därför behövs nya insatser som rör polisens arbete och (in)effektivitet, men i detta avseende verkar Moderaterna inte ha mer att komma med än den sittande regeringen. Det är obegripligt att de inte kan bättre än så här efter att ha bidat sin tid i opposition.

Polisens ineffektivitet har länge kunnat döljas av en sjunkande brottslighet. Nu när kurvorna har vänt uppåt för den grova brottsligheten står vi inför en osminkad sanning: svensk polis fungerar inte.

Det parti som presenterar en trovärdig väg ut ur poliskrisen och den eskalerande brottsligheten mot person och egendom och som förmå se bortom lättköpta mantran som ”fler poliser” och ”hårdare straff” i var och varannan debatt förtjänar röster i nästa val.

Normalisering i en nära framtid.