I flera decennier har frågan om hur utrikes födda ska komma in på arbetsmarknaden, ”bli integrerade”, stötts och blötts av politiker och debattörer. Det är minst sagt bekymmersamt att frågan fortfarande diskuteras som om den var ny.

Nystartsjobb, instegsjobb, plusjobb – både röda och blågröna regeringar har haft många olika namn på i praktiken samma sorts åtgärd. Simsalabim. Nu kommer det en till.

Fack och arbetsgivare har nämligen enats om en ramöverenskommelse för en ny anställningsform. Den kallas etableringsanställning och omfattar nyanlända samt personer under 25 som varit arbetslösa i sex månader eller mer samt personer över 25 som varit det i minst ett år.

Anställningen ska vara tidsbegränsad till två år för den enskilde varefter den ska övergå i en vanlig fast anställning. Anställningsformen som sådan ska finnas på prov under fem år.

Enligt överenskommelsen ska den anställde få en lön som motsvarar lägstalönen inom kollektivavtalen, och kostnaden delas mellan arbetsgivaren och skattebetalarna. Sveriges Radio hävdar att lönen är på 8 000 kr, men det är bara arbetsgivarens del. Med statligt stöd handlar det om en månadslön på runt 18 000 kr.

Etableringsminister Ylva Johansson har redan uttryckt sig i positiva ordalag om parternas nya anställningsform, så det verkar bara återstå formaliteter.

Därmed kommer vi till det mest anmärkningsvärda: lönen blir skattefri:

Nog är det en smula ironiskt att samma regering som i kraftfulla ordalag kritiserar alla (utanför partiet) som söker minimera sin skatt samtidigt ställer sig positiv till en ny anställningsform som är skattefri.

Det finns flera problem med en anställningsform av det här slaget. Ett är att målgruppen är så bred. Allt från nyanlända som inte kan få jobb på annat sätt till 25-åriga svenskar som varit arbetslösa i ett halvår. I mitt stilla sinne föreställer jag mig att de flesta arbetsgivare skulle välja den sistnämnda.

Ett annat bekymmer är att anställningar som ges statligt lönestöd alltid riskerar att missbrukas. Det finns gott om arbetsgivare som systematiskt har utnyttjat lönestöden för att få billig arbetskraft. När bidragstiden löper ut får personen gå och ersätts av en ny med samma insats.

För den enskilde leder detta bara till ett ekorrhjul av kortvariga stödanställningar, samtidigt som skattebetalarna får stå för företagarens lönekostnad. Därutöver finns farhågor om att etableringsanställningen, eftersom den är så ekonomiskt fördelaktig, kan tränga ut vanliga jobb.

Det skulle kunna hävdas att både fack, arbetsgivare och regering med sådana här särlösningar indirekt medger systemfelen på svensk arbetsmarknad. Men lönestödet är även ett slags erkännande av något annat.

Genom att erbjuda en låg lön och sedan kompensera denna med ett högre statligt stöd medger arbetsmarknadens parter att den grupp som etableringsanställningen riktar sig till – där nyanlända lär vara huvudfokus – inte är gångbar på svensk arbetsmarknad. Dess produktivitetsförmåga motsvarar enligt parterna 8 000 kr i månaden.

Vissa debattörer skulle visserligen hävda att det är en alldeles förträfflig lön jämfört med vad som erbjuds i Mogadishu, men i Sverige är det lite mer knapert. Därför blir alltså lönen skattefri och fördubblas genom att skattebetalarna får kompensera för den produktivitet som den enskilde saknar.

Nu blir det inte fråga om någon svältlön utan tvärtom om en riktigt bra inkomst som många gladeligen skulle tacka ja till. Att slippa betala skatt låter inte heller helt oattraktivt i mina öron.

Summa summarum är det fråga om ett nytt namn på en gammal idé. Om någon tror att det är lösningen på den så kallade integrationsutmaningen är det nästan lite rart.

Tidigare bloggat:
Kom hit och titta på de enkla jobben, Alliansen