Med ett knappt år kvar till valet har Sverigedemokraterna släppt en film i vilken många av de allvarliga problem som drabbat Sverige lyfts fram. Filmen är suggestiv, berättarrösten är Jimmie Åkessons, och han riktar sig direkt till Moderaterna, Socialdemokraterna och ”ni i svensk media”.

Filmen har fått många att reagera. Krönikörer anklagar SD för att bara lyfta fram problem och inte erbjuda någon lösning på dem (det kan ju tänkas att ett antal lösningar kommer presenteras i partiets valkampanj).

Aftonbladets Peter Kadhammar har sett något annat. Han jämför med hur Donald Trumps seger chockade medieetablissemanget och många politiska bedömare.

Det hade räckt, menar en väljare han talat med, att gå på Trumps möten och se både antalet deltagare och entusiasmen hos dem. Trump behövde inga artister eller skådespelare för att locka folk. Men mediehusen var alltför upptagna med att drömma om hur Hillary Clinton skulle ”krossa glastaket” för att kunna se klart.

”Svårare än så behöver det ibland inte vara att se sin tid. Man kan gå ut och titta, och lyssna”, konstaterar Kadhammar. Så är det. Ändå har politiska bedömare och inte minst motståndare i svensk politik ständigt underskattat stödet för SD, och heller inte begripit varför partiet ökar i popularitet.

Utgångspunkten att SD:s väljare är rasister ställde till det i försöken att göra realistiska bedömningar av partiets tillväxt i början. Det är först i den innevarande mandatperioden som bland annat Stefan Löfven varit noggrann med att inte kalla partiets väljare för rasister.

Däremot verkar Löfven fortfarande inte förstå varför många före detta socialdemokratiska väljare i LO-kollektivet gått över till den blågula sidan. Beskedet om de ensamkommande häromdagen visade precis hur pass fjärmad från verkligheten den sittande regeringen är.

Stigmat runt SD kvarstår, men allt fler verkar inte längre bry sig om brunstämpling och rasistanklagelser. När runt var femte väljare stöder ett parti kommer stigmat oundvikligen att tappa i kraft.

Fortfarande är dock ointresset för att tala med dessa väljare tämligen kompakt. Det har gjorts ett fåtal reportage som försöker svara på frågan ”varför SD?”, men överlag handlar bevakningen fortfarande om att sätta dit partiet och fokusera på interna skandaler, inte att förstå dess väljare.

Frånsett för dem med helt vriden verklighetsuppfattning handlar frågan om samhällsutvecklingen förenklat om huruvida glaset är halvfullt eller halvtomt. Det finns såväl positiva som negativa signaler i Sveriges utveckling, och dessa skiljer sig åt beroende på om de ses på lång eller kort sikt.

Jimmie Åkesson målar en väldigt mörk bild av utvecklingen, men inget i den där filmen är sakligt inkorrekt. Det stora bekymret är att Sverige skakar i grundvalarna. Fundamenten – vården, skolan, bostadsförsörjningen, polisen och hela rättsstaten – har blivit dysfunktionella.

För en makthavare som inte vill eller har förmåga att hantera dessa problem går det att dölja dem. Ett tag. Det är när problemen trots detta blir uppenbara för alltfler som mainstreampolitikerna får problem.

Personligen känner jag en påtaglig oro för allt från skolan till rättstryggheten i vårt land. Ett under lång tid välfungerande land med stabila institutioner faller inte bara samman av detta. Men utvecklingen gör att Sverige i framtiden kommer att ha utvecklats till ett annat slags samhälle. Ett samhälle med mindre mänsklig tillit.

Nästa val kommer bli en kamp om verklighetsbeskrivningen. En kamp mellan sverigedemokratisk och centerpartistisk verklighetsuppfattning. Men också mellan Bali- och Reinfeldt-moderater och mellan krav- och allt-åt-alla-sossar. Klyvningen går rakt igenom landets två största partier, från vilka SD har hämtat de flesta av sina väljare.

Valresultatet i september 2018 kommer bli en indikation på hur pass framtidsoptimistiskt svenska folket är och huruvida det vill en förändring eller ej. Det kan mycket väl bli ännu ett val där folk säger ifrån, där Sverige skälver.

Tidigare bloggat:
Var det detta Sverige ni ville ha?