Svenska folket är på väg att lära sig ett nytt ord: undanträngningseffekter. Vi lär få höra det fler gånger under den tid som återstår till nästa riksdagsval. Nu plötsligt har nämligen borgerliga politiker börjat inse att den migrationspolitik de förde får konsekvenser på kärnan i den moderna välfärdsstaten.

Bostadsfrågan är för närvarande den mest uppenbara. Många kommunalråd vittnar om att det för deras del inte är ekonomin som är den största huvudvärken utan allt det praktiska. Hur kommunen rent praktiskt ska kunna trolla fram lägenheter till de personer de anvisats sitter många kommunpolitiker och sliter sitt hår över just nu.

Bostadsproblematiken blir greppbar för folkflertalet eftersom den är så konkret. En lägenhet till nyanlända är en lägenhet färre till någon annan. Att ordna fram evakueringslokaler och gymnastiksalar samt beställa sängar och täcken i det akuta skedet är en sak. Att ordna ett riktigt hem åt nyanlända på lite längre sikt något helt annat.

Tyvärr gjorde Moderaternas bostadspolitiske talesperson Mats Green en mycket slät figur i SVT:s Agenda förra helgen när han debatterade frågan om anvisningslagens konsekvenser med bostadsminister Peter Eriksson. Green upprepade myten att ”grundproblemet är att vi bygger för få bostäder i Sverige.”

Dels är det ett direkt dåligt argument när det nu faktiskt byggs mer än på mycket länge. Dels är det knappast grundproblemet här. Grundproblematiken handlar om att Sverige har fört en huvudlös politik utan konsekvenstänkande. Rakt in i kaklet.

2015 rann det över. En kvarts miljon asylsökande på två år fick det ansträngda systemet att vika sig. En redan svår bostadssituation blev fullständigt akut. Sedan dess har staten ägnat sig åt att skjuta över kostnaderna på kommunerna genom att bland annat lägga ned Migrationsverkets boenden och slussa ut människor till en osäker boendesituation runt om i landet.

I dag har vi en situation där 60 procent av landets kommuner enligt en sammanställning som Länsstyrelsen har gjort hävdar att etableringen av nyanlända tränger undan andra grupper.

Bostadsfrågan har fått mest uppmärksamhet, men den som faktiskt läser rapporten ser att samma fråga har ställts till en rad välfärdsutförare. Både tandvården, barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och socialtjänstens barn- och ungdomsverksamhet uppger att de upplever att antalet asylsökande och nyanlända har en påverkan på deras verksamhet (allt från ”måttlig” till ”kritisk”). Störst påverkan anger barn- och mödravården. Frågan är således så mycket större än bara bostadsförsörjningen.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, fastslår att bara under det kommande året måste kommunerna ordna boende åt 100 000 nyanlända med uppehållstillstånd. Det säger sig självt att det inte kommer att gå utan att ta till radikala åtgärder som innebär en undanträngning av i stort sett alla andra.

På debattplats i Svenska Dagbladet ryter fyra moderata kommunalråd ifrån mot etableringsminister Ylva Johanssons påstående att anvisningslagen inte alls innehåller några tidsbegränsningar vad beträffar kommunernas ansvar för nyanländas boende, och att det bästa vore om kommunerna gav dessa människor ett förstahandskontrakt.

Visserligen luktar det kappvändande populism lång väg när en nymoderat som Oliver Rosengren beklagar sig över hur grupp ställs mot grupp till följd av att så många nyanlända nu måste ges boende, men förslagen som kommunalråden lägger fram är det inget fel på.

Tyvärr tror jag inte att det kommer bli så mycket mer än detta gnäll. Moderaterna och Socialdemokraterna tävlar i att beskylla varandra för den migrationspolitik som de var rörande överens om fram till förra valet. Båda beklagar sig över konsekvenserna av sin egen politik. Trovärdighetsmätaren slår inte direkt i taket i dessa debatter.

Det hade varit ärligare att vara öppen med att detta skulle bli konsekvenserna av den generösa migrationspolitiken i ett av världens mest generösa välfärdsländer.

Ty det vi bevittnar är ett slags Operation Undanträngning. En grupp prioriteras, i lag, vilket innebär att andra får flytta på sig, vänta längre på sin tur. Den som tror att det går att ge allt åt alla utan begränsningar kommer förr eller senare bli varse att resultatet snarare blir lite till vissa (betalt av andra.)

Tänk att så många som inte sitter på maktpositioner kunde räkna ut detta för länge sedan. Och tänk vad som sker när ännu fler gör det.

Tidigare bloggat:
När det tillfälliga blir permanent
Privatisera flyktingmottagandet