För ett år sedan vaknade världen upp till en dramatisk upplösning av det amerikanska presidentvalet. Själv steg jag upp och slog på datorn och, instinktivt, TV:n. ”Donald Trump president elect”. Oj.

Jag tittade ut och såg att himlen hade öppnat sig under natten. Varken bussar eller tunnelbana tog sig fram i huvudstaden. Det var som om vädergudarna hade reagerat på valresultatet. Jag pulsade till jobbet den morgonen, lite uppfylld av det som skett och, ska erkännas, något fnissig över de reaktioner som jag förväntade mig under dagen.

Trumps valseger var inte en lika stor emotionell händelse för mig som Brexit, men den var onekligen mer omskakande för världssamfundet, alla politiska bedömare, journalister och förståsigpåare. Ett bevis för att allt verkligen kan hända.

Inte bara hade vi på kort tid fått ett nytt bevis för faran att förlita sig för mycket på opinionsmätningar inför ett val, vi hade ånyo hört ett folkets vrål mot den politiska, ekonomiska och kulturella eliten. Alltför många hade glömt eller ignorerat hur många amerikaner som fortfarande led av konsekvenserna av finanskrisen.

Reaktionen på Trumps seger var inte journalistikens finaste stund, med tårar, chock och uppenbar förstämning i mainstreammedierna. Den granskande journalistiken stod ingenstans att finna.

Världen skulle nu gå under. Kändisar lovade att lämna USA i protest. Kanske väntade rent av ett tredje världskrig.

Hur har det då gått? Har det blivit någon apokalyps? Eller för att prata med en gammal före detta statsminister och moderatledare: ”Brann granen? Rasade huset ihop?”

Nej, livet fortsätter som vanligt. Trump har trampat fast i samma politiska låsningar som hans företrädare, vilket betyder att han får svårt att leverera. Det som verkar ha en chans att faktiskt gå igenom är den stora utlovade skattereformen, men i övrigt är det skralt.

Att välja Donald Trump till USA:s president var ett magnifikt långfinger till etablissemanget. Samtidigt visade valet av en icke-politiker att den amerikanska demokratin faktiskt fungerar. Du måste inte vara uppvuxen och skolad i den politiska eliten för att ha en chans.

Världen behöver fler långfingrar i luften. Sverige skulle behöva det. Medan socialdemokratin kollapsar runt om i Europa samlar svenska S fortfarande runt 30 procent av väljarna. Vilket är lika obegripligt som det är förödande. Ty det innebär att status quo består samtidigt som problemen hopar sig.

Trump är inte min sorts populist. Men valet av honom var en välförtjänt käftsmäll för de som tar väljarna för givna.

Och tänk, solen gick upp även i morse.