Ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östling har fått sina fiskar varma på Twitter. Han har nämligen haft mage att ifrågasätta vad han får för sina inbetalade skattemiljoner.

Finansministern tycker att skatteplanering ”undergräver tilliten” i samhället. Min uppmaning till Magdalena Andersson är att ta en titt på  vilken regering det är som bidrar till just minskad tillit. Men frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” borde eka hos fler medborgare.

Leif Östling hudflängs nu från alla håll i våra drevsugna medier. Människor har alltså på fullt allvar missat att innebörden av hans retoriska fråga var vad han personligen får tillbaka från ett system som avtvingar honom mångmiljonbelopp, inte vad andra får eller vart skattepengarna går rent generellt.

Idén att en enskild skattebetalare kan ställa krav på att få något i retur för att stora delar av ens inkomst försvinner i skatt varje månad är så främmande i den svenska diskursen att vare sig politiker, journalister eller twittrare begrep vad Leif Östling var ute efter.

Det är få saker som är så tabu och värdeladdat i Sverige som att försöka undkomma skatt. Huruvida det rör sig om skattebrott eller skatteplanering är egentligen en fråga om semantik i det allmänna medvetandet: den moraliska domen är lika hård eftersom syftet i bägge fallen är att undkomma plikten att betala skatt. Det gör man bara inte.

En god vän sitter just nu bakom galler för att ha gjort just detta. I hans fall, liksom i fallet för alla andra ensamhushåll, är frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” högst relevant. ”Välfärd!” ropar någon, men för en frisk person utan barn är det inte så mycket välfärd som erbjuds. Ensamstående är förlorare i ett välfärdssystem som premierar barnfamiljer och personer som inte arbetar.

Jag betalar gärna skatt för att upprätthålla en rättsstat med polis och domstolar, ett militärt försvar och viss infrastruktur. För detta förväntar jag mig viss leverans per skattekrona. Jag kan även tänka mig att bidra med en del av min intjänade inkomst för att människor på marginalen ska kunna få hjälp till ett något drägligare liv. Försörjningsstödet anser jag exempelvis vara ett nödvändigt ont, men det behöver reformeras och förutom i extremfall kanske också tidsbegränsas.

Skattepengar går emellertid som de flesta vet till så mycket annat. När jag och äkta hälften fick hembesök av BVC en tid efter att vårt barn fötts fick jag en tankeställare kring just vad skattepengar går till. Vi fick en burk med D-vitamindroppar. ”När den är slut”, förklarade hon, ”är det bara att höra av sig. Då får ni en ny.” Som om ett par med två heltidsinkomster inte skulle ha råd att köpa en burk med D-vitaminer för 50 kr. Nej, det ska vara ”gratis”.

Ja, exemplet är fånigt. Men det illustrerar hur Sverige fungerar. Ett annat exempel: i tider när vitala samhällsfunktioner bokstavligt talat går på knäna lyckades Vänsterpartiet i sin budgetförhandling med regeringen få igenom ett glasögonbidrag till barn. Kostnad: 120 miljoner kr/år.

”Ingen förälder ska behöva välja mellan att betala hyran och att köpa glasögon till barnen”, konstaterade vänsterns Ulla Andersson. Hur stor kan denna grupp vara? Om föräldrar har så dålig ekonomi att pengarna inte täcker hyran har de rimligen rätt till försörjningsstöd, och där går det utmärkt att ansöka om pengar till just glasögon. Men nej, bidraget ska gälla alla.

Det råder inga tvivel om att barnfamiljer är en mycket privilegierad grupp i samhället. Och visst, barn ska ha det bra. Men för heltidsarbetande par med två inkomster finns det ingen anledning att ha dagens förmånliga villkor för allt från sjukvård till föräldraförsäkring. Eller glasögonbidrag för den delen. Vi skulle klara oss utmärkt ändå, särskilt om vi fick behålla mer av vår lön.

Frågan om skattekvoter, bidrag och gigantiska transfereringssystem handlar inte bara om att vissa får tillbaka mer än de betalar medan andra i praktiken bara får pynta in. Den handlar även om långsiktig hållbarhet och moral.

Vad gör det med människor när de ser att det lönar sig så dåligt att arbeta? Vad händer med incitamenten att stå på egna ben när systemet är riggat så att det belönar inaktivitet och kunskap i hur man maximerar uttaget av bidrag och ersättningar? Jo, människor som skulle klara sig alldeles utmärkt på egen hand görs beroende av bidrag och ersättningar. Både ekonomiskt och emotionellt. Inget parti vågar exempelvis röra barnbidraget, trots att det bara är en begränsad grupp som faktiskt är i behov av det varje månad.

I detta system är det alltid någon annan som förväntas betala. Som Leif Östling. Det är inte ett dugg synd om honom jämfört med många andra, men hans fråga är fullt legitim. Vad fan får han för pengarna? Och framför allt: vad får du?