Fundera över vad du vill uppnå. Klura ut hur du ska nå dit och lägg konkreta förslag. Gör en konsekvensanalys av förslagen. Leder de till det du vill uppnå? Om ja, kör. Om inte, tänk om.

Mycket mer komplicerat än så borde det inte behöva vara för en politiker. Men när de börjar i fel ände eller avstår från att göra konsekvensanalyser av sina egna förslag går det åt helvete. Därför befinner vi oss där vi gör just nu. (Och ja, krydda detta med en skopa naivitet och inte så lite ideologisk blindhet.)

Asylinvandringen skulle ”rädda pensionerna”. Nu förväntas svenskarna i stället arbeta längre för att klara finansieringen av pensionssystemet på grund av att så många nyanlända inte arbetar eller bidrar till det gemensamma lika mycket som de plockar ut. Fler ska ha ut garantipension som betalas in av en krympande andel av befolkningen.

Det handlar inte om småsummor. Migrationen fördubblar kostnaderna för garantipensionen, visar beräkningar från den mycket rasistiska Pensionsmyndigheten. Myndighetens analyschef kan knappast vara tydligare när han konstaterar det så många av oss har varnat för i flera år:

Huvudorsaken är den stora ökningen av antalet personer i Sverige som kommer från länder med låg utbildning och den låga livsinkomst som de personerna får.

Politiker kan dölja sanningen under en tid, ty exempelvis migration, utbildning och kriminalpolitik är områden där effekterna av politiska beslut tar år, ibland decennier, att slå igenom. Men att kalla en majoritet för ”några” och prata om ”kompetensregn” över Sverige hjälper föga när verkligheten förr eller senare stirrar elakt tillbaka. Det gör den nu.

Det där stora antalet högutbildade asylinvandrare som skulle rädda pensionerna visade sig vara ett fåtal medan de ”några” lågutbildade som Stefan Löfven nämnde visade sig vara flertalet. Precis som vissa, däribland Tino Sanandaji, påpekat i åratal.

Ett annat exempel på när politiker inte gjort sin hemläxa är kriminalpolitiken. Otryggheten breder ut sig i en oroväckande takt. Länge har de faktaresistenta på både höger- och vänsterkanten kunnat hävda att statistiken inte stöder påståendet om en tilltagande brottslighet. Men det går inte längre. I Brå:s senaste NTU framkommer nämligen en dramatisk ökning av den självrapporterade utsattheten för brott.

2017 har varit ett mycket våldsamt år. Attacker mot enskilda poliser visar att kriminaliteten gått in i en ny fas. Året inleddes med att en handgranat kastades in på polisstationen i Katrineholm och att en polisbil sprängdes i norra Stockholm. I höst har en polisman blivit utsatt för ett mordförsök, en polisanställds hem blivit beskjutet med automateld och en sprängladdning detonerat utanför polisstationen i både Hallstahammar och Helsingborg. Som krydda på detta har även hustrun till en polis utsatts för ett kidnappningsförsök.

Detta kan inte betraktas som annat än en eskalering. Kriminella går nu direkt på rättsstaten. Vi bevittnar således inte bara en ökad utsatthet för sexual- och våldsbrott i befolkningen utan också en utveckling där polisen själv är måltavla.

Att vi i detta läge har ett rättsväsende som inte är dimensionerat eller organiserat för att möta utvecklingen är djupt oroväckande. Vi har varken resurser, organisation, mentalitet eller lagstiftning på plats för att bekämpa denna eskalering. För detta bär landets politiska elit ett tungt ansvar. Det är de som är valda för att förhindra att en dylik situation ens kan uppstå.

Såväl regering som opposition står emellertid handfallna på ett sätt som riskerar att leda till en alltmer spridd håglöshet. Regeringen höjer minimistraffen med några månader och sänker begåvningskraven för att locka fler poliser. Alla kräver fler poliser, men ingen vågar eller förmår ta tag i de stora grundläggande problemen.

Fredrik Haage sammanfattar det väl i Smålandsposten:

Varje regering oavsett färg bör i ett sådant här läge betänka att de summor som ett fullt restaurerat rättsväsende kräver är ett lågt pris att betala jämfört med alternativet. Den politiska kostnaden i att strunta i en utveckling där större delen av befolkningen upplever sig kastad åt vargarna låter sig inte mätas i pengar. Den låter sig mätas i omskakande valresultat.

Läget blir särskilt bekymmersamt i ett land som traditionellt inte har en historia av medborgare med rätt att freda sig. Svenskar förlitar sig på polisen och rättsväsendet, och när nu dessa instanser sviker finns få alternativ för att försvara sig och sin familj. Vi lämnas i sticket.

I sticket lämnas nu även landets kommuner när konsekvenserna av migrationspolitiken rullas ut i full skala, med följden att bostäder öronmärks för nyanlända och att kostnaderna skenar. De där utlovade vinsterna står ingenstans att finna – vilket de flesta med någorlunda rimligt förstånd hade kunnat tala om för politikerna för länge sedan.

Varför har vi hamnat här? Är det en oförmåga att förstå? Eller ovilja att ta in beska sanningar som krockar med de egna visionerna? Eller är det kanske rent av så att åtminstone vissa av makthavarna visste precis vad de gjorde, och att de välkomnar denna utveckling? Jag vill inte tro det, men har samtidigt svårt att försonas med tanken på att landet styrs av så imbecilla människor.

Frågan måste således ställas: var det detta Sverige ni ville ha?

Tidigare bloggat:
I den feministiska staten ökar sexualbrotten