Det brukar kallas ”the racism of low expectations”, de låga förväntningarnas rasism, när vi förväntar oss mindre av människor för att de tillhör en viss grupp.

De låga förväntningarnas rasism har närmast blivit en diskurs i Sverige. Ett exempel är den bisarra biblioteksdebatten, där motståndarna till den så kallade ”tysthetsnormen” mellan raderna menar att det är orimligt att kräva att invandrarkillar ska kunna hålla klaffen på ett bibliotek.

Att kräva att alla tar ett eget ansvar över sin situation och sitt agerande, har blivit något klandervärt, ja rent av rasistiskt.

Samma märkliga mentalitet har i decennier genomsyrat svensk integrationspolitik. Människor har tagits emot och informerats om sina rättigheter men desto mindre om sina skyldigheter. De har hanterats med silkesvantar, och undan för undan har det vuxit fram en kultur där det ställs andra krav och förväntas mindre av den som invandrat till Sverige än den vars familj vuxit upp här.

I stället för lika rättigheter och skyldigheter har vi fått en diskurs av låga förväntningar riktade mot den med annan etnisk bakgrund. Med tanke på hur länge detta har pågått, och vilket rykte som Sverige skapat, vore konstigt om inte detta skulle ha blivit känt bland migranter runt om i världen.

En illustration av vad en sådan diskurs resulterar i får vi i Aftonbladet. Peter Kadhammar är en av kvällstidningens minst sentimentala skribenter. Hans tidning kontaktas av ett antal asylsökande som klagar över boendesituationen. Kadhammar åker ut och besöker boendet, men han reagerar inte riktigt som männen förmodligen förväntat sig.

Det är trångt och skräpigt här. Toaletten luktar, säger Subhi. Jag kan inte koncentrera mig på mina studier. En enkel våningssäng från Ikea och två hänggarderober dominerar rummet. Här finns ett litet bord, en pall, en klappstol, en hylla som tjänar som skafferi. Ni kan väl studera på biblioteket? säger jag. Subhi svarar att transporterna är besvärliga. Har inte skolan där ni läser svenska ett bibliotek? frågar jag. Männen fortsätter att tala om att det är skräpigt på boendet. Då får ni väl städa, säger jag. Vi är 45 personer här. Hur ska jag kunna städa åt 45 personer? säger Subhi. Om ni är 45 som hjälps åt borde städningen gå fort, säger jag.


Medan vi går genom lokalen är tre städerskor koncentrerat upptagna med att städa toaletter, korridorer, duschutrymmen. De är oerhört noggranna, gnider och putsar. De kommer hit två gånger per dag, säger [föreståndaren] Bojan. Annars skulle stället gro igen. De unga männen klagar på att det är smutsigt.

Föreställ dig. Du har lämnat hus och hem, kanske även familjen, för att komma till ett land med bättre livsvillkor. Du kanske rent av har flytt från ett krig, tagit dig med båt över Medelhavet under mycket osäkra förhållanden, mutat dig vidare från land till land, bott enkelt och ibland under bar himmel.

Plötsligt når du din destination i norra Europa. Lilla Sverige. Här tas du emot och under tiden din asylansökan prövas erbjuds du mat och logi på värdlandets bekostnad. Vad gör du? Klagar på att toaletterna är smutsiga?

Nu ska ett antal gnällspikar inte göras till talespersoner för alla asylsökande. Jag vet inte ens hur representativa dessa män är för gruppen ensamma män. Men det är inte direkt en statshemlighet att i synnerhet ensamkommande män och unga kommer till Sverige med oerhört höga krav på allt från boende till klädstandard och vilken smarttelefon som duger.

Vad detta beror på kan vi spekulera i. Sannolikt är det en kombination av framför allt två faktorer. Dels de signaler som Sverige under årtionden har sänt ut till omvärlden. Att den svenska ambassaden i Amman marknadsför Sverige genom att lista vilka generösa bidrag och ersättningar som finns här får ses som ett illustrativt exempel. Dels vad dessa män och unga fått berättat för sig av smugglare längs vägen (som SVT:s Erika Bjerström uttryckte saken om migranter från Västafrika: ”De ser på Europa som en enda stor bankomat.”)

Genom att öppna dörren för människor och ge dem allt på ett silverfat skapas helt felaktiga förväntningar på det svenska samhället. En del av befolkningen växer upp och får lära sig att man ska arbeta och göra rätt för sig. En annan del kommer hit och får veta att det som önskas alltid erbjuds av någon annan bara man tjatar lite.

Dels är detta en nedlåtande attityd mot människor som uppenbarligen var driftiga nog att ta sig från fjärran länder ända till Sverige. De kan själva, men den som under tillräckligt lång tid blir serverad allting kommer glömma bort hur det är att göra det själv.

Dels är det farligt. Förr eller senare kommer nämligen den förstnämnda gruppen den som betalar för kalaset, som känner att de ständigt får stå tillbaka, att tröttna. Då är risken stor att ilskan vänds mot migranten i första hand, inte mot de politiker som bär ansvaret för utvecklingen.

Det brukar sägas att vi inte ska vara pessimister, att vi ska se problem som utmaningar, vara lösningsfokuserade. Detta borde rimligen även gälla de som asylinvandrat till Sverige. Kommunerna gör onekligen sitt yttersta för att ordna boende genom att båda köpa bostadsrätter och öronmärka lägenheter i den kommunala bostadskön till nyanlända. De män som beskrivs i reportaget kommer sannolikt få en lägenhet om de beviljas uppehållstillstånd.

När det väl händer kommer de få städa sin toalett själva. Om det nu inte är så att frun från hemlandet ska komma hit och göra det åt dem, förstås. Eller om Centerpartiet kanske har lyckats hitta på en ny anställningsform tills dess.