Nästan 80 år efter Kristallnatten, efter decennier av informationssatsningar i svensk skola och inrättandet av en myndighet för att sprida kunskap om vad som drabbade Europas judar under 30- och 40-talen, är svenska judar måltavlor för antisemitiska angrepp.

Donald Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, ett beslut som korrekt uttrycktes som ett erkännande av verkligheten, användes som intäkt för en demonstration i Malmö på fredagskvällen. I demonstrationen skreks slagord som borde höra historieböckerna till. ”Vi ska skjuta judarna”, ska det bland annat ha skanderats. Polisen, som inte förstod vad som sades, ingrep inte.

Det dröjde inte länge innan angreppen blev mer fysiska. Ett antal maskerade personer kastade molotovcocktails mot Göteborgs synagoga, och lyckades därmed starta en brand på parkeringen. Barn och ungdomar evakuerades ned i källaren. Säkerheten har förstärkts.

För svenska judar är detta inga unika händelser. Barn har länge behövt leva med tungt beväpnade vakter utanför förskolor och skolor i delar av landet, och att det skriks slagord om att döda judar är tyvärr inget nytt. Angreppet på synagogan visar emellertid på en eskalering som är oerhört oroväckande.

Ordförande för judiska församlingen i Malmö, Freddy Gellberg, jämför antisemitism förr och nu:

Jag blev aldrig tidigare påhoppad för min religion. Det som händer nu är en annan typ av antisemitism där vi blir angripna för den politiska situationen i Mellanöstern.

Det är inte svårt att räkna ut vilka som står för detta judehat. Många som invandrat till Sverige från muslimska länder är uppvuxna med en vardagsantisemitism, en salongsrasism mot judar. Det är en naturlig del av deras tankevärld. Uppenbarligen för föräldrar detta vidare till sina barn. Lärare av judisk börd har vittnat om hur elever har riktat hat och hot mot dem.

Justitieministern och utrikesministern tar, ytterst pliktskyldigt, avstånd från de verbala angreppen. Morgan Johansson lämnade faktiskt en kommentar med innebörden att den som kommer till Sverige ska lämna gamla konflikter när de kliver över gränsen.

Denna storögda naivitet är så talande för socialdemokratin. De tror på fullt allvar att så fort någon invandrar till Sverige, oavsett om det sker från Afghanistan, Eritrea eller Irak, blir de feministiska mönstermedborgare med en gång.

Att antisemitismen blivit så utbredd är ingen slump. Men den har knappast uppstått med den stora invandringen från Mellanöstern och Nordafrika. Den anti-israeliska världsbilden är fast förankrad i dagens socialdemokrati, och när partiföreträdare som Hillevi Larsson poserar med bilder som raderar Israel från kartan säger det en hel del om hur accepterat detta är.

Och inte bara där. Det finns i allra högsta grad även inom public service. För något år sedan frågade Sveriges Radios Helena Groll Israels Sverigeambassadör vilket ansvar judar själva har för antisemitismen. Detta var mer än en tunga som slant, hon hade alltså funderat igenom en fråga som lade skulden för antisemitismen på offret och ställde den till en israelisk ambassadör.

Grolls övertramp glömdes snabbt bort. Hon jobbar självfallet kvar på SR, och fick sannolikt gott stöd av kollegor som tycker likadant. Bara häromdagen lät SVT Text meddela att det var ”den judiska lobbyn” som lyckats få Trump att fatta Jerusalembeslutet.

Det finns ständigt ursäkter för att gå över gränsen när det gäller judar i Sverige, och det stör mig något oerhört. Allt kokar vanligtvis ned till Israel-Palestina-konflikten, men vad i hela friden har svenska judar med den att göra?

När en moské utsätts för ett attentat, eller bara brinner, visas omgående kärlek från medier och medborgare. Det brukar kallas ”kärleksbombning”. Reaktionerna är mer avvaktande när offren är judar.

Om Göteborgs synagoga hade brunnit ned, hur hade det svenska samhället agerat? Kyrkor brinner utan att det blir mer än notiser, och anti-israeliska strömningar har länge härjat fritt i Sverige och blandats med en god portion judehat. De tenderar att gå hand i hand när palestinaflaggorna sticks i skyn under demonstrationer mot USA och Israel.

Wallström och Johansson får ursäkta, men jag har svårt att ta deras avståndstagande på allvar. Den pro-palestinska approach som deras parti och regering har, och den skada som den har orsakat relationerna mellan Sverige och Israel, går inte bara att skaka av sig med en axelryckning. Den säger något.

Socialdemokraterna har gjort ett val. De har valt att enögt stötta den palestinska sidan i konflikten, de har valt att liera sig med islamister i Miljöpartiet och de har valt att tona ned den antisemitism som under lång tid har vuxit i bland annat Malmö. Resultatet ser vi nu, och då ger jag inte mycket för ministrars fördömanden.

I går en brandattack mot en synagoga. I morgon…?

Tidigare bloggat:
Det importerade hatet
Löfvens mummel om antisemitismen