Det finns ett slags syndrom som drabbar oss människor när vi uppnått för stora framgångar. Vi blir kaxiga, börjar betrakta oss som oövervinnerliga och gör därmed felbedömningar som i slutändan kan kosta oss den där framgången vi uppnått.

Syndromet drabbar såväl företag som framgångsrika individer inom idrott eller annan verksamhet. Men det omfattar även regeringar, statsförvaltningar och hela nationer.

Sverige har under efterkrigstiden varit ett av Europas, ja världens, mest framgångsrika länder. Skonat från världshistoriens värsta krig hade Sverige ett försprång gentemot de nationer som slagits sönder – såväl själsligt och ekonomiskt som rent fysiskt.

Mycket av landets potential har hållits tillbaka av socialistiska irrfärder, och exempel på sådana kvarlevor är allt från bostadsmarknaden till arbetsmarknaden. Samtidigt har internationellt sett vågade liberaliseringar genomförts i bland annat skolan och vården, månne som ett slags motreaktion mot den socialistiska välfärdsstrukturen och inte alltid med de bästa av konsekvensanalyser.

Under lång tid har Sverige varit ett öppet land. Öppet för innovationer och nya idéer och uttryck, men också öppet för den som velat invandra och få ett bättre liv. När asylinvandringen tog fart för några decennier sedan mötte det tidigt farhågor och höjda varningsfinger kring riskerna med att skapa områden som nästan enbart bebos av personer med utländsk bakgrund. Det så kallade utanförskapet började byggas.

Redan på 80-talet varnades för ekonomiska följder när många människor inte kommer in på arbetsmarknaden och görs beroende av olika offentliga ersättningar. Kritiken ignorerades. Sverige är ett rikt land, vi har råd att hjälpa människor, hette det.

Spola fram till i dag. Landets två största partier hävdar, om än med andra ord, att Sveriges integrationspotential är nådd. Vi klarar inte av att ta emot och integrera fler människor från tredje världen, hävdar såväl den socialdemokratiska finansministern som den moderate partiledaren.

Men ändå rullar det på som vanligt. Under 2018 väntas en fortsatt stor anhöriginvandring till Sverige. I november var mer än tredje beviljat uppehållstillstånd ett så kallat anknytningsärende (se cirkeldiagram nedan).

Det är som om landets politiska och mediala elit med vett och vilja vill kasta bort alla landvinningar som uppnåtts. Kaxiga och oövervinnerliga vill de kasta sig utför stupet. För det, säger de, har vi råd med.

I stället för att värna den stabilitet som Sverige genom ansträngningar har uppnått, vill eliterna slå sönder och riva ned. För det, tycker de, har vi råd med.

I stället för att bygga vidare på det som gjort Sverige till en innovativ kunskapsnation vill regeringen fortsätta urholka kunskapskraven i den svenska skolan. För det, anser de, har vi råd med.

I stället för att lägga all kraft på att söka assimilera dem som redan kommit till Sverige vill regering och riksdag att Sverige även fortsättningsvis ska vara en av toppspelarna i asylmottagning i EU. För det, låter de meddela, har vi råd med.

Det är svårt att förstå hur de tänker. Det är omöjligt att begripa varför det anses rimligt att lägga lika mycket pengar på ensamkommande män och pojkar från Afghanistan som på hela det svenska rättsväsendet.

Det kommer en dag när vi inte har råd längre. Faktum är att den dagen redan har kommit. Undanträngningseffekterna av migrations- och integrationspolitiken har varit synliga länge, och jag har skrivit om dem tidigare. Vi ser dem på bostadsmarknaden, där köande trängs undan. Vi ser det i primär- och akutsjukvården, vi ser det i skolan och vi ser det inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Alla system påverkas när hundratusentals människor invandrar till en generell välfärdsstat som inte kräver några motprestationer. Som en extra krydda utvisar vi självförsörjande utländska medborgare men låter personer som aldrig arbetat en dag få permanent uppehållstillstånd och livslång bidragsförsörjning.

”Jag hade tur som föddes i Sverige”, brukar vissa ibland hävda när de argumenterar för varför alla som vill måste få komma hit. Som om landets framgångar hade med ett tursamt tärningskast att göra. Landets politiska ledning borde stanna upp och fundera ett slag över varför Sverige har blivit rikt och framgångsrikt, vilka ingredienser som har möjliggjort detta. Då skulle de förhoppningsvis inse att det inte har med tur utan med ansträngning och rätt vägval att göra. Vägval som regering och riksdag nu håller på att backa från i rasande takt.

Högmod går före fall brukar det heta. Jag vet inte om det är högmod eller bara ren och skär dumhet i detta fall. Uppenbarligen är i alla fall landets politiska och mediala elit helt inne på att kasta sig ut för en klippa och hoppas att det räcker att flaxa med armarna för att flyga. ”Samhällsbygge” kallar statsministern det. Det liknar snarare ett rivningsprojekt.

Källa: Migrationsverket i november 2017.