Ännu en dag. Ännu en gruppvåldtäkt. Ännu en ung kvinnas liv slaget i spillror innan det knappt hunnit börja. Den eskalerande gruppvåldtäktsvågen som sveper över Sverige är fasansfull, och effekterna av den så oerhört tragiska.

Polisen i Malmö manar nu kvinnor till försiktighet, att inte gå ut ensamma eller vistas i becksvarta områden. För detta har polisen fått kritik och de kallar nu själva uttalandet ”olyckligt”, men huvudansvaret för utvecklingen vilar på landets lagstiftande församling. Och fler därtill, som vi ska komma till strax.

Stefan Löfven höll sitt årliga jultal under söndagen. På Stora torget i Köping stod statsministern och berömde sig själv och sin regering så mycket att han nog till slut insåg att det krävdes lite självkritik också för att inte åhörarna skulle kräkas i munnen. Löfven ägnade ungefär fem sekunder åt att idka självkritik i integrationsfrågan innan självberömmet fortsatte.

Sedan kongressen 2013 har Löfven haft ett högt tonläge mot kriminaliteten. Som regeringschef har han emellertid mest kastat floskler omkring sig samtidigt som kvinnor våldtas och barn och unga dör i gänguppgörelser. Det enda regeringen har gjort är att tillföra mer pengar till en polismyndighet som historiskt visat sig oförmögen att leverera utifrån de förväntningar som anslagen skapar. Samtidigt, måste tilläggas, som den hållit rikspolischefen Dan Eliasson om ryggen på ett häpnadsväckande sätt.

Jodå, straffen har skärpts också. Lite grand. På marginalen. Som om härdade gängledare eller serievåldtäktsmän bryr sig ett dugg om huruvida brottet de begår har ministraffet 4 eller 5 år. Risken för att åka fast är ändå så liten.

Skjutningar och våldtäkter har blivit vardag. Ett tecken på detta är att de inte längre ger några stora rubriker i riksmedierna. Intresset är svalt, anmärkningsvärt nog. Är det för jobbig materia att hantera? Anses det kunna gynna ”mörka krafter” att rapportera ingående om dem? Eller är det bara så oerhört vanligt i dag att det inte förtjänar mer uppmärksamhet än några pliktskyldiga sekunder i en nyhetssändning?

Genom sin flathet och sitt ointresse bidrar den så kallade tredje statsmakten aktivt till den negativa utvecklingen. Genom att inte vilja granska och att ofta utelämna så många detaljer att händelsen blir näst intill obegriplig för läsaren och tittaren, gör sig medierna till en del av problemet.

Allt detta säger något om samhällsutvecklingen, om vart Sverige är på väg. I sitt jultal hävdade Löfven ogenerat att ”Sverige är på rätt väg”. Han har uppenbarligen inte fått sin dotter gruppvåldtagen, han har sluppit få sin bil uppeldad eller sin butik systematiskt bestulen. Alltså allt sådant statsministern brukar kalla ”oacceptabelt”. Men han borde åtminstone ha ögon att se med.

Carin Götblad, regionpolisområdeschef i region Mitt, fick för en tid sedan frågan om det går att vända utvecklingen med den eskalerande organiserade kriminaliteten. Hennes svar var förvånansvärt ärligt. Det går att begränsa dess framfart, svarade Götblad, men tillade att internationella erfarenheter visar att där organiserad kriminalitet fått fäste har den inte gått att utrota.

Vi får alltså leva med yrkeskriminella, stöldligor, skjutningar och territoriella uppgörelser på öppen gata. Att politiker som Stefan Löfven använder starka ord och hävdar att ”brottsligheten ska bort från gatorna” hjälper föga. Det bästascenario vi kan hoppas på är att våldsamheterna minskar något.

Regeringen är emellertid fullt upptagen med att stifta en tämligen meningslös ”samtyckeslag”, som den menar kommer få våldtäktsmän att sluta våldta. Nu ska det bli tydligt att ett nej är ett nej, säger statsministern. Som om den senaste tidens massövergrepp på kvinnor skulle indikera att dessa rovdjur bryr sig ett endaste dugg om vad deras offer vill och inte vill.

Den kvinna som gruppvåldtogs senast uppges ha blivit utsatt för tortyrliknande behandling som skakat även de mest rutinerade poliser. Uppgifter pekar också mot att hon försetts med huva under övergreppet, vilket skulle betyda att våldtäktsmän nu lärt sig hur svenskt rättsväsende fungerar: om offret inte kan peka ut vem som gjorde exakt vad, kommer alla frias.

Det är ett oerhört högt pris som flickor och kvinnor i Sverige nu betalar för politisk inkompetens, polisiär impotens och ideologisk blindhet. Ett pris som borde betalas av några helt andra.

Läs även:
Malcolm Kyeyune