Handbollsspelaren Linnéa Claeson har på kort tid blivit Feministsveriges odiskutabla superstar. Skälet är att hon har gjort det till en konst att svara på oblyga sexuella inviter och sedan slänga upp dem på nätet.

Det finns de som ifrågasatt trovärdigheten i att Claeson verkar vara så mycket mer utsatt än andra (hennes egna handbollskollegor uppger att de får ungefär 20 gånger färre meddelanden efter en match), men det är en diskussion för en annan dag.

Claesons trovärdighet har aldrig kommit på tal i offentligheten, och skälet till det är enkelt: hon är feminist och tycker precis rätt saker i alla frågor. Då släpps man fram i alla kanaler och i alla medier och behöver aldrig bekymra sig om en enda kritisk fråga.

Nu har kvinnan med det stormfärgade håret begått en krönika igen. Som vanligt är den riktad mot hatobjektet män, och för att med säkerhet bli godkänd enligt värdegrundsmätaren på kommendanten Sofia Olsson Olséns tidning kryddas texten med en stor skopa identitetspolitik.

Jag vill ha en svart kvinna som statsminister. Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister.

Att det är kompetensen, inte den religiösa tillhörigheten, som ska avgöra vem som blir polischef, att det knappast är en merit att ha varit djurrättsaktivist om man ska söka jobb på ett statligt departement och att hudfärgen över huvud taget inte spelar någon roll för din lämplighet som regeringschef har inte föresvävat Linnéa Claeson.

Jag funderar för ett ögonblick över om krönikören hade röstat på Nyamko Sabuni ifall hon varit partiledare för dåvarade Folkpartiet? Enligt detta snäva sätt att tänka borde hon knappast haft mycket till val.

Linnéa Claesons tankar är knappast unika. Så här resonerar personer som skriver under på identitetspolitiken mot rasismen, patriarkatet, islamofobin och gud-vet-vad.

I kampen för det som kallas ”lika representation” och rätt blir den paradoxala effekten att det enda som i slutändan betyder något är sådant du svårligen kan påverka. Din hudfärg. Din sexuella läggning. Din etnicitet. Alltså sådant som inte ska spela någon roll. Som inte ska vara avgörande. Sådant som vi helt enkelt, i den bästa av världar, inte ens ska reflektera över.

Detta är det ondskefulla med identitetspolitiken. I stället för att driva på för lika rättigheter för alla så normaliserar den uppdelningen i vi och dem och uppmanar människor att dels uppmärksamma och lägga märke till yttre attribut som hudfärg, kön och religionstillhörighet, dels i varje givet läge markera mot det vita majoritetssamhället.

På detta sätt får vi knappast en harmonisk tillvaro tillsammans. På detta sätt odlas tvärtom konfrontationen och konflikten människor emellan, och samhället går in i ett permanent stadium av konflikt och oresonlighet. Identitetspolitiken blir således en modern förlängning av den klassiska socialismen.

Identitetspolitiken vill således inte harmoni. Den vill konflikt, och den är så pass ond att den vill ha det inte bara mellan svarta och vita eller kristna och muslimer utan mellan vita och heterosexuella å ena sidan och alla andra grupper å den andra.

Den enda humanistiska och rimliga hållningen i ett anständigt samhälle är att det är vår kompetens, våra förmågor och vårt sätt att bete oss som definierar oss som människor. Inte var vi kommer ifrån, hur vi ser ut eller vilka sexuella preferenser vi har.

Identitetspolitiken är en konfrontationsideologi som får onda konsekvenser för hela samhället om den inte stävjas.