På nyårsnatten 2016 kastades en handgranat in på polisstationen i Katrineholm. Nästan exakt ett år senare sprängdes en polisbil utanför en station i Malmö. Året slutade därmed som det började – med attacker mot landets poliser.

Mellan handgranaten och bilsprängningen går det att räkna upp ett större antal attacker mot polisen runt om i Sverige. Det är en sprängning av en polischefs bil i februari, en sprängladdning som detonerar utanför polisstationen i Hallstahammar i augusti, ett mordförsök på en polis i Stockholm samma månad, ett kidnappningsförsök av en polismans fru något senare och en sprängladdning utanför Helsingborgs polishus i oktober.

Oräknat alla de gånger som polis utsatts för stenkastning och raketattacker från ligister och kriminella. Syns månne ett mönster? Det är inte bara tungt kriminella som angriper polisen, attacker sker även med mindre tunga vapen än granater.

Polisen angrips av stenkastare och konfronteras av uppkäftiga glin som kräver ”respekt” och vill att polisen avlägsnar sig. Vilket den ofta också gör. Exempel på när gäng får härja fritt för att fullt utrustad kravallpolis har order att vänta i stället för att gå in och återställa ordningen fick vi i Gottsunda.

Visst finns definitivt situationer när lugn och behärskning är en vinnande strategi för att förhindra en ännu värre situation. När polisen själv blir attackerad är inte en sådan situation. Inte heller när kriminella går lös på människors egendom.

Detta ska inte enskilda poliser lastas för, det är snarare en ledningsfråga, och i slutändan är det en fråga om politiskt ledarskap och signaler från landets regering och riksdag. Det är där ramarna sätts för polisens uppdrag och befogenheter.

Svenska politiker har skapat en polismyndighet som är impotent och saknar såväl självförtroende som ett tydligt ledarskap. En myndighet som leds av en man som lägger pannan i djupa vecka över mördares livshistoria och tror att ”tafsa inte”-armband är en seriös satsning mot sexuella övergrepp. En rikspolischef som inte levererar kan förstås bytas ut. Regeringen väljer emellertid att inte agera.

De har samtidigt upprättat ett rättssystem som ständigt och jämt ställer sig på gärningsmännens sida. Unga förövare får straffrabatt (som den man som dömdes till två månaders fängelse för våldtäkt mot barn med hänvisning till att han ”bara” var 18 år när brottet begicks), vilket märks särskilt tydligt bland multikriminella som knappt hinner landa i cellen innan de släpps ut igen.

Om politikerna inte begriper att de raserar allmänhetens förtroende för rättsstaten när de genom straff- och mängdrabatter samt låga minimistraff möjliggör för domstolarna att döma på det här sättet, kanske de borde ägna sig åt något annat i stället. En frimärkssamling, till exempel.

Varför angrips då svensk polis alltmer? Därför att det inte får några konsekvenser. Därför att polisen aldrig skjuter och sällan ens höjer sitt vapen. Därför att det till skillnad från i många andra länder är fritt fram att ge sig på polis, sjukvårdspersonal och brandmän i Sverige.

Angrepp på poliser och deras anhöriga fördöms alltid i skarpa ordalag av såväl polisen själv som den politiska eliten. Men dessa verbala utspel har ungefär samma verkan på de kriminella som FN:s skriftliga fördömanden mot etnisk rensning och folkmord har på mördare.

De som tar ton i media och säger saker som ”fullständigt oacceptabelt” inser inte själva att de är möjliggörare. Att de bär ett ansvar för utvecklingen.

Svensk polis har blivit lätta offer, en blåklädd styrka utan befogenheter att freda sig. Det är en skam att det har tillåtits gå så här långt.