Allianspartierna vädrar morgonluft efter flera opinionsmätningar som visat att de fyras gäng har stärkt sitt väljarstöd gentemot regeringen och Vänsterpartiet. Men vad vill de borgerliga med makten?

Frågan är ärligt menad, för det är inte helt lätt att lista ut vad en alliansregering skulle driva för politik och vilka mirakel som den förväntas ge.

Allianspartierna är eniga om att skatten är för hög i Sverige. Liberalerna vill ta bort värnskatten, Moderaterna sänka inkomstskatten, Centerpartiet göra det billigare att anställa (och framför allt enklare, det är ju så oerhört svårt i dag) och Kristdemokraterna fokusera på att ta bort skatteklyftan mellan pensionärer och förvärvsarbetande.

Samtidigt vill samtliga partier höja de statliga utgifterna. Poliserna ska bli fler. Satsningarna på försvaret ska ökas markant, i alla fall om M får sin vilja igenom. Vi talar om en fördubbling av utgifterna. Inte fel alls, men hur ska det finansieras när samma fyrklöver samtidigt är obenägen att kapa i andra statliga utgifter?

Stefan Löfven brukar anklaga allianspartierna för att vilja skära i välfärden, men som vanligt är det som statsministern påstår inte riktigt sant. C, L och KD har tvärtom propagerat för en mer generös assistansersättning, en skenande utgiftspost som den sittande regeringen försöker komma tillrätta med.

Migrationspolitiken, då? Där är det ännu grumligare. M och C går knappast hand i hand, och de två småpartierna L och KD stretar åt olika håll. Vad värre är, de partier som vill ha en återgång eller åtminstone halv återgång till den gamla politiken verkar inte alls ha reflekterat över att detta kommer kosta pengar. Det är rena rama Groundhog Day.

I detta sammanhang bör noteras att trots att det påstås att Sverige nu ligger på ”EU:s miniminivå” och att gränsen har stängts är vi fortfarande ett av de länder i EU som tar emot flest asylsökande per capita. Under det tredje kvartalet i år låg Sverige femma av 28 EU-länder.

Det är tydligt att Sverige som land, oaktat förändringar i asylpolitiken och långa handläggningstider, fortsätter att vara ett attraktivt land för asylsökande. Detta eftersom så många redan har sökt sig hit. Nu väntas anhöriga, släktingar och landsmän. En alliansregering kommer bli tvungen att hantera denna situation.

Något måste betala de utgiftsökningar som Alliansen vill genomföra. En liberal idé är att sänkta inkomstskatter betalar sig själva genom att fler kommer i arbete och betalar skatt. Jobbskatteavdragen var goda exempel på detta. Men det bekymmer (eller ”utmaning”, som det ju kallas numera) som kommande regeringar står inför på arbetsmarknaden kan inte lösas med sänkta skatter allena.

Tre av fyra inskrivna på Arbetsförmedlingen tillhör i dag så kallade utsatta grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det är långtidssjukskrivna, funktionshindrade och i allt högre grad nyanlända (som efter en tid inte är så nya i landet längre men likväl kvarstår i arbetslöshet). För dessa har alliansledarna väldigt få nya idéer att komma med. Det är subventionerade anställningar hit, RUT-avdrag dit och inte så mycket mer.

Kanske var gårdagens besked om höjd pensionsålder en avslöjande vägvisare för vad som förväntas av oss framöver. Vi som arbetar kommer få arbeta längre för att försörja dem som inte arbetar.

Förändringen skylls på demografin, men det är bara halva förklaringen. Politikerna har sannolikt börjat inse att det inte finns några effektiva och lyckosamma lösningar för att få ut många asylinvandrare och deras anhöriga i självförsörjning. Enda lösningen är att den arbetande befolkningen bidrar mer.

Alliansen, i den mån den ens existerar i praktiken, står i hög grad för ett politiskt luftslott. Det är värt att hålla i minnet när löfteskarusellen sätter igång i nästa års valrörelse.