1998 stiftades en lag som förbjuder köp av sexuella tjänster i Sverige. Lagen, som hyllats av moralister och feminister sedan den trädde i kraft 1999, sägs vara riktad mot köparen. Det är trots allt köpet som är förbjudet. Men i själva verket drabbas även säljaren hårt av lagstiftningen eftersom den ska vara normerande och inte tar minsta hänsyn till säljarens hälsa och välmående.

Den som säljer sex kan både bli bostadslös och förlora vårdnaden om sitt barn, för att inte tala om samhällets tunga stigma mot sexarbetaren. Ett stigma som sexköpslagen har förstärkt.

Sexköpslagen har inte ens uppnått sitt officiella mål. Den har inte minskat sexhandeln. Lagen har däremot, med god hjälp av den tekniska utvecklingen, förändrat marknaden, vilket betyder att gatusexhandeln är mindre framträdande medan verksamheten fortsätter att blomstra på nätet och på massageinrättningar.

Man kan nämligen inte förbjuda vuxna människor att ha sex med varandra. Det går inte att reglera människors sexualitet på det här sättet, det är dömt att misslyckas.

Ändå är svenska politiker stolta över sexköpslagen. De marknadsför den utomlands så fort de får chansen, ointresserade av dess verkliga konsekvenser.

Alliansregeringen tillsatte visserligen en utredning som skulle titta på lagens effekter. Utredaren Anna Skarhed, sedermera JK, lade fram sina slutsatser 2010. Jag skrev om det då i två längre bloggposter (se länkar längst ned), och slogs av hur lätt det är för en regering att göra ett beställningsjobb. Att beställa precis de slutsatser som den vill ha och få det att framstå som att en oberoende utredare kommit fram till just detta. Skarhed fick exempelvis inte ifrågasätta sexköpslagens existens utan bara föreslå skärpningar.

En av utredningens mer anmärkningsvärda slutsatser var att det inte spelar någon roll om sexarbetare far illa till följd av förbudet – det är tvärtom att föredra eftersom de då kanske slutar sälja sex.

När det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen (s. 130).

Att finna detta öppna förakt för utsatta människors liv i en statlig utredning är häpnadsväckande. Men det visar onekligen var ribban ligger, och att feministerna är beredda att offra människor på ideologins altare.

Lagstiftaren ger blanka tusan i om sexarbetare far illa – det är fenomenet sexhandel politikerna vill komma åt, och de gör ingen skillnad på människohandel och sexuella entreprenörer som själva valt sin sysselsättning. Enligt den feministiska maktanalysen är nämligen all sexhandel våld mot kvinnor (som vanligt ryms inte den homosexuella sexhandeln i analysen).

Sedan några år tillbaka har röster höjts för att Sverige även ska förbjuda sexköp utomlands. Regeringens utredare som tittat på saken har avrått, tunga remissinstanser säger ifrån och Amnesty har faktiskt tagit ställning för avkriminalisering av sexhandel för att i stället lägga fokus på sexarbetarnas hälsa och välmående, som sker i Nya Zeeland.

Inget av detta biter emellertid på den svenska regeringen, som ändå vill gå fram med ny lagstiftning. ”Frågan är så viktig”, tycker justitieminister Morgan Johansson.

Svenska politiker ska alltså förbjuda svenskar att göra något som inte förbjudet där det sker. Detta är en mycket perverterad syn på lag och rättssäkerhet.

Visserligen finns internationell lagstiftning mot folkmord (begrepp som ”genocide” och ”crimes against humanity” tillkom efter andra världskriget, upphovsmän var Lemkin och Lauterpacht). Men det går inte att jämföra utrotandet av hela folkgrupper med när två vuxna människor byter en sexuell tjänst mot pengar.

Regeringen behöver stöd av ett oppositionsparti för att lagen ska bli verklighet. Hoppet står just nu till Kristdemokraterna, ett av riksdagens allra mest moralistiska partier.

Även om lagen blir verklighet kommer den förstås inte ha någon som helst påverkan på vad svenskar ägnar sig åt i Thailand, Tyskland eller Gambia. Ett utvidgat sexköpsförbud kommer bli ännu ett präktigt slag i luften från en regering som driver allt längre ifrån verkligheten.

Jag skulle kunna skriva att den här regeringen gott kan gå och dö nu. Men vi ska minnas att det var en borgerlig alliansregering bestående av liberaler och konservativa som skärpte sexköpslagen och en moderat justitieminister som ville hänga ut sexköpare inför den egna familjen genom att skicka gredelina kuvert hem till dem.

Moralismen och dumheten har ingen partifärg.

Tidigare bloggat:
Sexköpslagsutredningen: del 1
Sexköpslagsutredningen: del 2