Sverige är generellt ett bra land. Vi har välfungerande och stabila institutioner, låg grad av korruption i internationell jämförelse och en välfärd som oftast levererar. Utåt sett är det bara klimatet som gör Sverige lite mindre attraktivt.

Men så har vi det där med samhällsutvecklingen. Vart Sverige är på väg. Då ser det inte alls lika ljust och rosenskimrande ut.

De stora ödesfrågorna under de kommande åren handlar om migration, assimilation, rättsstatens vara eller icke vara och hur allt fler ska försörjas av allt färre.

Små tecken på viss krisinsikt skådas här och var. Finansministern har väldigt senkommet kommit underfund med att integrationen i Sverige inte fungerar. Sent ska syndaren minsann vakna. Men mycket av skadan är ju redan skedd, dagens problem är effekter av politiska beslut som fattades för 10-15 år sedan. Och det dröjde inte många ögonblick innan Magdalena Andersson fick kritik av regeringens eget oppositionsparti.

Under decennier har politiker tutat och kört, öst på med en dödlig cocktail av asylinvandring, passiviserande bidrag, undfallenhet mot extremism och en förödande inställning till svensk kultur. Det är inte ett dugg konstigt att resultatet har blivit det vi ser i dag i våra så kallade utsatta områden. Politikerna har bejakat det.

Jag vill sticka ut hakan och betrakta utvecklingen som ett slags svenskt självförakt. Det är åtminstone precis så det ser ut, och det märks på så många olika plan.

Ett exempel: Vi har en av världens vackraste huvudstäder vars bebyggelse i Gamla stan lockar turister från hela världen. Men när det byggs nytt visas ingen som helst respekt för historien. Det byggs i stället fyrkantiga lådor. Överallt. Det pågår en veritabel skändning av svenska städer.

Den arkitektoniska våldtäkten på Sverige är blott ett symptom på något större. Det gamla ska rivas ned och ersättas av nytt. Det gäller allt från byggnader till traditioner, svenska språket och relationen mellan könen. Den lilla svenska kulturrevolutionen pågår i både stort och smått.

Sverige hade en bra skola en gång i tiden. Helt enkelt för bra för att kunna bestå, tänkte tydligen politikerna. Riv ned! Politikerna förstörde skolan genom att frångå den klassiska katederundervisningen och lägga allt större ansvar på eleverna.

Flumpedagogik ersatte den gamla kunskapsskolan och nivån anpassades till den svagpresterande halvan. Att alla klarar skolan blev viktigare än att de som klarade den fick med sig rätt kunskaper.

Föraktet för kunskap har vuxit fram kontinuerligt samtidigt som lärarnas auktoritet har rasat i botten. Nu står vi här med en skola i förfall och ungdomar som inte har kunskaper med sig för vare sig gymnasiet eller högre utbildning. Grattis.

Sverige är förmodligen världens bästa land för kvinnor. Eller var. Det var nämligen innan svenska politiker beslöt importera medeltida värderingar och skapa ett bidragssystem som möjliggör för utländska kvinnor att vara hemma med barnen i flera år genom retroaktiv föräldrapenning.

Toleransen för det intoleranta, feminismens försvar för riktiga patriarkala idéer som praktiseras i våra förorter har gjort Sverige till ett allt otryggare land för flickor och kvinnor. Svenska språket har berikats med ord som ”balkongflicka” och återupplivat begreppet ”barnäktenskap”. Fienden för feminismen förblir emellertid den vite svenske mannen.

Så här i juletider ska man kanske vara from och fundera över alla människors lika värde och hejsan-hoppsan. Men det går inte alltid. Det är snarare ett passande tillfälle att skärskåda allt som gått åt skogen.

Samhällsutvecklingen är en föraktfull spottloska i ansiktet på svensk historia och på alla de människor som har byggt landet under generationer. 

(Not: Bild ovan visar Hamngatan 1968 respektive i dag. En talande bild.)