Året går mot sitt slut och vi närmar oss ett valår. Det är svårt att känna någon större entusiasm inför detta faktum, i synnerhet när opinionsläget är som det är.

Valkampanjerna har i viss mån redan börjat. Magdalena Andersson skickade häromdagen ut en signal om att Sverige har nått sin integrationspotential (även om det ordet inte användes) och att asylsökande borde vända sig till andra länder. För detta fick hon väntad kritik både från vänstersossar och miljöpartister.

Socialdemokraterna ligger stabilt i opinionen men ser riskerna med att ”fel” frågor kommer dominera valrörelsen. Partiet försöker därför vinna väljarnas förtroende i en rad frågor där sådant av naturliga skäl saknas.

Tiggeriet. Socialdemokraterna lär inte vilja ha upp tiggerifrågan i valrörelsen. Stefan Löfven utesluter inte ett nationellt förbud, men det är som om han vill vänja partiet vid tanken först. Alla andra vägar ska prövas, hur verkningslösa de än är. Under tiden pågår kriminell verksamhet, nedskräpning, illegala bosättningar och ett växande missnöje hos allmänheten. Kanske är det en cynisk väntan på att detta missnöje ska nå kokpunkten så att S kan leverera ”lösningen” lagom till valrörelsen?

Kriminaliteten. Moderaterna har traditionellt varit partiet för lag och ordning, men det är många som konkurrerar om den positionen nu. Såväl S som SD kommer försöka vinna väljare på trygghetsfrågorna. Statsministern har under flera år hållit ett högt tonläge mot brottsligheten, men som jag många gånger konstaterat är diskrepansen mellan ord och handling gigantisk.

”Organiserad brottslighet har ingen plats i Sverige”, hävdade Löfven i sin senaste regeringsförklaring. Samtidigt har Carin Götblad, regionpolisområdeschef i region Mitt, varit öppen med att den internationella erfarenheten visar att där organiserad kriminalitet fått fäste har den inte gått att utplåna.

Statsministern tror och hoppas, regionpolischefen säger som det är.

Migrationen. Trots att det ständigt upprepas att Sverige lagt sig på ”EU:s miniminivå” i migrationspolitiken är vi alltjämt i EU:s topp fem i asylmottagande per capita. Lägg till detta den föreslagna amnestin för ensamkommande afghaner och allt prat om ordning och reda blir rent löjeväckande.

Sossarnas eftergift till Miljöpartiet om de ensamkommande är knepig att förklara pedagogiskt. I Aktuellts partiledarutfrågning hade Löfven betydande svårigheter att redogöra för varför personer som ljugit om sin ålder ska få chans att stanna medan den som varit ärlig ska utvisas. ”Någonstans måste man dra en gräns”, försökte statsministern.

Förtroendeingivande som en tvättsvamp.

Valåret 2018 ger politikerna en chans att ta sig samman och finna lösningar på problem som de flesta av dem varit med om att skapa. ”Det måste vara en härlig tid att vara politiker. Det är sällan man har en så stor chans som nu att lösa en för väljarna central fråga. Så stor chans att bli hjälte”, skriver Erik Helmerson i DN.

Nåja. I slutändan måste väljarna fråga sig om det är rimligt att be pyromanen släcka branden.