En våldsam gruppvåldtäkt här. En gänguppgörelse med vapen där. Och en man som dör när han plockar upp vad som visar sig vara handgranat. Den politiska eliten står handfallen inför ett Sverige alltmer präglat av grovt våld.

Polisens summering av 2017 är ingen rolig läsning. Rikspolischefen är nöjd över att polisen lämnat 3,1 procent fler ärenden till åklagare. Det, menar han, är ett trendbrott. Men samtidigt har polisen under året som gick löst nästan lika många färre våldsbrott. Ökningen av antalet ärenden som lämnas till åklagare består primärt av narkotika-, skadegörelse- och trafikbrott.

Den som säger ordet ”pinnjakt” får med Dan Eliasson att göra (han kallar det ”trams”), men det är svårt att tolka det på något annat sätt än att polismyndigheten försöker förbättra statistiken genom att satsa mer på enkla fall.

Det är en outsägligt tragisk utveckling, ty om det är någon gång som Sverige skulle behöva en potent och skicklig polis, är det just nu. I stället ser vi en polismästare sitta i svensk TV och be kriminella att ”sansa sig”. Tydligare kan en kapitulation knappast beskrivas.

Polisens misslyckande är tydligt. Men mest av allt är utvecklingen ett politiskt misslyckande, och det är inte svårt att se vilka politiker som fortsätter att undergräva alla försök till en förändring genom att kasta epitet på dem som vill se en ny politisk inriktning efter decennier av kapitulation.

I augusti i fjol var Stockholms finansborgarråd, socialdemokraten Karin Wanngård, förbannad. Norges integrationsminister Sylvi Listhaug hade nämligen besökt Rinkeby, ett av de särskilt utsatta områden som kommit att kallas en no go-zone. Wanngård upprördes över att en norsk minister gjorde ”osanna och populistiska poänger” av utanförskapet och brottsligheten i vad hon själv beskrev som ”en fin stadsdel” där det händer mycket bra saker.

Nu, efter tre skjutningar och två mord på tio dagar, har tonen ändrats från den socialdemokratiska politikern. Nu, drygt fyra månader senare, använder Wanngård själv ordet ”krissituation” om det som sker i Rinkeby.

Frågan alla medborgare måste ställa sig är förstås om Karin Wanngård nu gör sig skyldig till osanna och populistiska poänger genom sitt språkbruk. Det händer ju så mycket bra i Rinkeby.

Politiker gör ständigt om samma misstag. De förnekar eller relativiserar ett problem som många velat uppmärksamma. Plötsligt och lustigt, när problemet i fråga blivit så stort att det inte går att förneka längre, tar dock samma politiker till kraftuttryck och vill visa handlingskraft i tron att vi ska känna förtroende för dem igen. Konsekvensen blir snarare att vi känner förakt.

Våldet går inte att prata bort. Det finns där. Människor ser det. Människor drabbas av det. Hur många gånger statsministern eller någon av hans kollegor i andra partier än säger ”oacceptabelt”, kommer de kriminellas frammarsch att fortsätta.

Mest oroas jag just nu över risken för avtrubbning. Att vi vänjer oss vid skottlossningar, avrättningar på öppen gata och att tredje man som är helt oskyldig drabbas av inte bara inbrott och stölder utan också skottlossning och sprängattentat. Alltid finns det någon som är redo att jämföra gängvåldet med risken för att dö i ett badkar.

Mediernas bevakning är tyvärr ett tecken på en tilltagande avtrubbning. Gängvåldet blir inte förstasidesstoff längre. Att politikernas kraftuttryck börjar låta i bästa fall halvhjärtade är ett annat tecken på detta.

Sanningen är nog att de inte vet hur detta ska lösas. Vapenamnestier är ren och skär desperation, och ”fler poliser” är ett mantra som inte charmar många väljare längre. I synnerhet inte när polistätheten nu råkar vara den lägsta på ett decennium. Förklara det i den kommande valrörelsen, den som kan.

Det är många negativa faktorer som samverkar för närvarande. Polisens kris, politikens impotens och de kriminellas blodtörst gör att det är svårt att se någon ände på eländet. Och de som är satta att lösa uppgiften heter Morgan Johansson och Dan Eliasson. Redan där inser de flesta problemets omfattning.