De flesta av de bekymmer vi lastar den sittande regeringen för uppstod och förvärrades under tidigare regeringar. Många av dem socialdemokratiska, men även borgerliga.

Detta frikänner knappast Stefan Löfvens historiskt inkompetenta gäng från allt ansvar, men det nyanserar och fördelar ansvaret en aning.

Under de åtta alliansåren kastades inte bara allt vad moderat ideologi hette överbord. Fredrik Reinfeldts triangulering gick längre än så. Han tog i praktisk politik avstånd från tidigare moderata paradfrågor som försvar, kriminalpolitik och arbetsrätt.

Försvaret fick epitetet ”särintresse”, rättspolitiken släpade efter under Beatrice Asks vårdslösa ledning och kampen om att liberalera arbetsmarknaden gavs upp. Samtidigt förde regeringarna Reinfeldt en fullkomligt huvudlös migrations- och asylpolitik, vars effekter vi nu drabbas av med full kraft.

Allt detta till trots utses Reinfeldt till ordförande för Trygghetskommissionen, vars uppgift är att ”ta fram goda exempel på hur kommuner och andra lokala aktörer samverkar i brottsutsatta områden”. Det är magstarkt, för att uttrycka det milt.

Vissa lär sig aldrig. De ser eller medger aldrig egna misstag. Många år efter Estoniakatastrofen, när till och med dåvarande statsrådet Mona Sahlin medgett att ”allt blev inte bra” i regeringens katastrofala hantering, fick Ingvar Carlsson frågan om hans regering handlat rätt. Svaret var ett tveklöst ”ja”. Han ångrade ingenting.

En liknande oförmåga att se till egna brister och misstag är vad som närmast definierar Fredrik Reinfeldt. Han tar nu på sig ett uppdrag som på en rad områden kommer ge honom en direkt inblick i konsekvenserna av egna politiska beslut och vägval.

Men han kommer förstås inte tolka det så, inte vilja se det som finns framför ögonen på honom. Set är uteslutet att Reinfeldt skulle dra slutsatsen att han själv varit högst delaktig i att skapa den utveckling som gör att det nu anses nödvändigt med en nationell trygghetskommission.

Reinfeldt har inte förstått vilka konsekvenser åratal av kravlös asylinvandring till en generös välfärdsstat ger. Han har inte begripit begrepp som ”kultur”, ”heder” och ”tradition” och inte förstått vad ständiga eftergifter till den grova kriminaliteten leder till.

I intervju efter intervju vidhåller han sin extremt okunniga hållning, något som till och med fått före detta ministrar i Reinfeldts egen regering att ledsna och ryta ifrån.

Att utnämna Reinfeldt som ledare för en trygghetskommission är, som flera redan påpekat, som att sätta bocken som trädgårdsmästare eller låta pyromanen börja arbeta som brandman.

Men framför allt är det ett stort utsträckt finger till alla som i dag drabbas och oroas av den eskalerande våldsspiralen. Ett hån.