Om ett drygt halvår år vi inne i en förmodligen intensiv valrörelse. För svenska folket är invandring och integration för första gången de viktigaste frågorna när vi går in i ett valår.

Röster höjs nu för att valrörelsen ska stå mellan Optimism och Pessimism. Denna enkla uppdelning av väljarkollektivet i glada och ledsna smileys visar på en bristande förståelse för samtidens utmaningar och är i ärlighetens namn ett rätt fräckt sätt att rycka på axlarna åt människors oro för reella problem.

För den grupp som sällar sig till Optimisterna™, inte sällan socialdemokrater eller gröna liberaler, är historiska paralleller ofta ett redskap i debatten. ”Titta, det var värre förr!”

Ja, i många avseenden var det faktiskt det. Sverige är i dag rikare än för 50 år sedan. En större andel av befolkningen har det mycket bättre, inte minst den del som har det svårast har fått en relativt mycket bättre livssituation. Men det betyder ju inte att vi inte har bekymmer som det är fullt legitimt att lyfta fram.

Johan Norberg, som gav badkarsliberalismen ett ansikte när han anförde att risken att dö i badkaret är större än att drabbas av en terrorattack, gör en poäng av att människor alltid har längtat tillbaka till ”den gamla goda tiden”. Trots att den tid som vi längtar tillbaka till inte alls var bättre än den vi lever i.

Norberg har en poäng i att nostalgi sällan klarar en närmare granskning. Det gäller både våra rosenskimrande minnen av barndomen och av svunna epoker vi inte ens upplevt. Men det är oärligt att avfärda all oro för samhällsutvecklingen med att människan genom historien har genomlevt värre saker.

Ta 1920-talet som exempel. ”1920-talsmänniskan tyckte att hon levde i en utsatt tid”, skriver Norberg. Som om det inte stämde. 20-talet såg visserligen ett ekonomiskt uppsving efter första världskriget, men vi som har förmånen att kunna titta i historiens backspegel vet också vad som väntade dåtidens människor bara tio till femton år senare; ekonomisk depression, fascism, kommunism, nazism, världskrig och folkmord. (Norberg hoppar lägligt nog över vad 30-talsmänniskorna tyckte om sin samtid.)

Det är besynnerligt att det ska vara så svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Norberg har en poäng i att det är lätt att glömma att våra föräldrar och farföräldrar oroade sig för ungefär samma saker som vi, och att vi nog inte alls lever i den värsta av världar.

Problemet med det sista påståendet är att det i hög grad är en halmdocka. Flertalet politiker, debattörer och väljare som känner oro för hur Sverige utvecklas just nu förnekar inte alls att svensk ekonomi går starkt eller att världsfattigdomen minskar. Men detta sker ju samtidigt som antalet skjutningar, gruppvåldtäkter och inbrott ökar i Sverige.

De så kallade optimisterna älskar makroperspektivet, ty det ger dem möjlighet att argumentera just så som Johan Norberg gör, nämligen genom att tala om den internationella utvecklingen, att måla med de breda penslarna.

Den enskilda väljaren är säkert glad åt att barnadödligheten sjunker i delar av Afrika. Men det lindrar tyvärr föga krisen i svensk polis och är en futtig tröst för den kvinna som blivit gruppvåldtagen, bortgift eller kastad från en balkong. Den som inte begriper att det som sker i det egna landet och utanför den egna porten är viktigare för flertalet än vad som händer i andra delar av världen, kommer aldrig förstå sin samtid.

Enär det tycks hart när omöjligt att föra in nyanser i diskussionen är antingen eller-perspektivet sannolikt här för att stanna. Det lär bli särskilt tydligt i den kommande valrörelsen eftersom vissa vill skapa en uppdelning av befolkningen i Optimister och Pessimister. Alla hör ju vilken grupp det är roligast att tillhöra.

Optimism allena räcker emellertid inte. Svenska folket förtjänar mer än klämkäcka politiker som säger att de älskar Sverige och tror på framtiden. De flesta människor vill ha realistiska lösningar på de problemen de upplever. Inte flåshurtigt pep talk.

Vi lever inte i den sämsta av världar. Men att människor på 1890-talet oroade sig för järnvägens effekter på samhället hjälper faktiskt föga mot segregation och gängkriminalitet i det nya Sverige. Lika lite som det minskar hotet från jihadismen att påpeka att risken för att halka i badkaret minsann är större än att dö i ett terrorattentat.