När rikspolischefen Dan Eliasson i SVT:s Agenda på söndagskvällen kommenterade polisens resultat för fjolåret var han både nöjd och bekymrad. Nöjd med att fler ärenden totalt sett skickas till åklagare, bekymrad över att polisen klarar upp färre våldsbrott jämfört med ett redan uselt 2016.

Ungefär så där har det låtit sedan Eliasson tillträdde. Å ena sidan, å andra sidan. Riktningen är positiv, men det finns vissa utmaningar. Ibland har det tagits till kraftuttryck. ”Det ska fan vända”, som han uttryckte saken 2016. Och det menar rikspolischefen nu att det har gjort. En åsikt som knappast delas av alla. Under 2017 krympte faktiskt svensk polis samtidigt som befolkningsökningen fortsatte – knappast ett tecken på att polisen kopplar greppet.

Statistiken från Nationella trygghetsundersökningen NTU är isande tydlig: nästan var tredje kvinna uppger att hon känner sig ganska otrygg, mycket otrygg eller så otrygg att hon undviker att gå ut på kvällen. Bara drygt hälften av svenska folket har stort förtroende för polisen. I Agenda pekade Dan Eliasson på just folkets stora förtroende för polismyndigheten som en styrka, vilket säger en del om vilken parallell verklighet rikspolischefen vistas i. Att använda två enskilda händelser som bevis för folkets stöd är oseriöst.

Polisen befinner sig i ett slags moment 22. Den eskalerande gängbrottsligheten tär på resurserna och kräver att polisen prioriterar bort inbrott, stöld och misshandelsfall. Vilket får allmänhetens förtroende att sjunka eftersom detta är brott som drabbar vanligt folk i hög omfattning. Samtidigt som det har tävlats i att tycka synd om gärningsmän har kriminaliteten på senare år blivit mer snillrik och gränslös. Lagstiftarna har blivit omkörda, rundade, bortgjorda. Medan ett nytt lagförslag skickas ut på remissrunda har det redan hunnit bli passé.

Från relativitetsvänstern är Brås siffor kombinerade med polisens utredningsresultat ett bekymmer. De visar nämligen svart på vitt att människor, i synnerhet kvinnor, blir allt otryggare och att polisen lyckas lösa färre våldsbrott. Mantrat ”var inte rädda” har inte bitit.

Aftonbladets Anders Lindberg brukar säga att man får ha vilka åsikter man vill men inte välja vilka fakta som helst (ett komiskt påstående för att komma från honom). Nu finns statistik från Brå att förhålla sig till. Det som återstår för Lindberg med flera är att ifrågasätta om människors oro verkligen är befogad. Det kanske är så att folk oroar sig helt i onödan?

Regeringens eget oppositionsparti Miljöpartiet verkar i alla fall vara inne på den linjen. I en intervju som lär bli en klassiker visar Isabella Lövin, språkrör och vice statsminister, att hon och hennes parti inte har tagit någon som helst lärdom av allt som hänt under åren i regeringsställning.

Lövin kritiserar ”svartmålningen” av Sverige och konstaterar:

Det handlar inte om att bygga murar eller att ställa människor mot varandra. Det handlar om att se att de som kommit som nyanlända eller är utrikes födda är en stor resurs för Sverige. Det har visat sig historiskt att de som har kommit hit har blivit integrerade och väletablerade i Sverige.

För Miljöpartiet och dess väsen går egentligen bara att känna en viss fascination. Ingenting som har hänt under de senaste åren med uppenbara undanträngningseffekter i välfärd och på bostadsmarknad, kommuner som lex Sarah-anmäler sig själva och vägrar ta emot fler nyanlända, vårdcentraler och barnpsykiatrimottagningar som går på knäna, växande köer i tandvården, kommunbudgetar som går åt skogen har tydligen hänt om vi ska tro MP.

Isabella Lövin och Anders Lindberg personifierar det nästa valrörelse i hög grad kommer handla om: förnekelse. Partier, politiker, debattörer och skribenter kommer gå all-in för att förneka, relativisera och släta över. Nästa stora grej kan för övrigt bli barnjihadism (gläds åt att ha fått lära dig ännu ett nytt ord). Det är oklart vad Lövin och Lindberg har för åsikter där, men jag kan väl gissa.

Skillnaden är att jag inte tror att det kommer fungera lika bra denna gång. Även Socialdemokraterna har nämligen valt sida här, vilket blev särskilt tydligt när tre av ministrarna höll tal under Folk och försvars konferens och förmedlade ett behov av upprustning och skärpningar. Vi är på väg mot en ny tid i svensk politik där politiker tävlar om att hitta lösningar på allvarliga samhällsproblem i stället för att förneka eller förminska dem.

I valrörelsen kommer den lövinska förnekelsen sannolikt inte skörda några större framgångar. Tvärtom kan den bli en spik i kistan för ett parti som helt uppenbart är för omoget för att sitta i regering och för korkat för att ha platser i en lagstiftande församling.

Det är riktigt att man inte ska välja vilka fakta som helst, så låt oss hålla oss till det som Brå presenterar från NTU. Otryggheten sprider sig. Polisen hänger inte med. Människors förtroende för polis och rättsväsende sjunker. En alltmer desillusionerad allmänhet söker efter svar. Ett sådant är att inte gå ut i onödan.

Nattvandrarstaten, ett uttryck som Per Gudmundson så förtjänstfullt myntade, är på väg att bli Innesittarstaten.

Tidigare bloggat:
I den feministiska staten ökar sexbrotten

Läs även:
Ministern tror på amnesti mot handgranater