Kampanjen #metoo fortsätter att svepa fram som en cyklon. I flera månader har den varit toppnyhet i svenska medier.

Det är uppenbart att det som började som ett kollektivt sätt att säga ifrån mot sexuellt våld och sexuella kränkningar har kommit att bli något helt annat. Således är det hög tid att slänga ännu ett från början lovvärt initiativ på sophögen.

Under #metoo-uppropet har kvinnor berättat hur de fått utstå allt från våldtäkt till oönskade sexuella kontakter. Mycket av det som har berättats har varit rent hårresande. Finns det verkligen människor som beter sig så här mot sina kollegor? Det är svårt att ta in. Men det är bra att dessa historier berättas.

I takt med att alltfler berättelser kommit fram i ljuset, har #metoo emellertid blivit mer och mer av en kampanj för att uppnå en permanent skada för vissa utpekade individer. Stjärnor har fallit, men det har även förekommit anklagelser mot individer som nekar bestämt och känner sig dömda på förhand. Detta är onekligen en av baksidorna med #metoo. Folkdomstolen. Hur en mans liv kan vändas upp och ned på ett ögonblick, utan möjlighet till upprättelse.

Men det finns fler problem. Det är inte ofta jag citerar en kommunist, men Åsa Linderborg skriver ibland bra och skarpt. Och ibland har hon faktiskt rätt. Hon problematiserar vissa av de berättelser som hon hört och undrar vad det säger om vår bild av kvinnor.

En annan kvinna berättar om sina unga tonår i en stad på västkusten. Varje onsdag kom ett band till parken, i pausen hånglade hon med den tio år äldre basisten bakom scenen. ”Jag var vettskrämd, men detta upprepades varje dag i mer än ett halvår” skriver hon, utan att reflektera över varför hennes livrädda fötter ändå stegade i väg till samma plats vecka efter vecka.

       En tredje beskriver hur hon i ett tält med vänner blev våldtagen av sin kompis – han bara klev ner i hennes sovsäck – men hon sa inte något då hon inte ville väcka de andra. […]

       Metoo framställer halva mänskligheten som helt kraftlös. Det går på tvärs med historiens samtliga feministiska teori- och organisationsbildningar. Paradoxalt nog har jag som kvinna aldrig känt mig så förminskad som nu. Det går ju inte, som en kompis säger till mig, att bli tagen på allvar om man tillhör ett så bräckligt kön.

Åsa Linderborgs reflektion är den första jag sett som belyser hur #metoo framställer kvinnan. Med tanke på det sätt på vilket #metoo har förminskat kvinnor som grupp (och svartmålat män som grupp) är det smått häpnadsväckande att fler inte har reagerat. Men det är väl som så ofta när alla springer åt samma håll. Ingen vågar ifrågasätta (därför ber Linderborg nästan om ursäkt för sina reflektioner).

Vi ser beskrivningar av kvinnor som likt en samling får låter sig ledas till mannen som förgriper sig på dem. I år efter år. Nu, många år senare, talar de ut, dock utan att reflektera över varför de inte bara lämnade jobbet där och då. Noomi Rapace har, politiskt inkorrekt givetvis, påpekat att dessa kvinnor ”spelat spelet” och varit fullt medvetna om vad det innebar eftersom det gynnade deras karriärer. Frikänner detta mannen från ansvar? Alls icke. Men det krävs som bekant två för att dansa tango, i synnerhet om dansen pågår i flera år.

Det finns mer att säga om fenomenet #metoo. Att det har blivit särskilt stort i just Sverige är inte så förvånande givet att vi börjat få en befolkning av snöflingor.

Jag tror inte att jag var ensam om att ana oråd när yrkesgrupp efter yrkesgrupp började delta i uppropet som alltmer kom att likna ett slags masspsykos. Tagna på fullt allvar skulle dessa upprop från allt från sjukvårdspersonal till socionomer och studenter sammantaget visa på en fullkomligt urspårad svensk kultur där alla män helt gränslöst tafsar på kvinnor på sin arbetsplats. Det är inte en trovärdig bild.

Anklagelserna har gått från att vara direkt utpekande, som i fallet Harvey Weinstein och Fredrik Virtanen, till att bli generella och svepande. Graden av allvar har också kommit att variera kraftigt.

När tidigare medlemmar i Uppsalas studentnationer deltar i ett upprop beskrivs ”hur äldre män högt upp nationshierarkin, manliga studenter med stöd från inofficiella nätverk, manliga nationsbesökare […] tar sig friheter både verbalt och fysiskt. Inte sällan är de utsatta unga, nya kvinnliga nationsmedlemmar.”

Så svepande beskrivningar är svåra att bemöta eller falsifiera. Att en manlig nationsmedlem under någon av gasquerna skulle ha sagt något sexuellt till en kvinna utesluter jag inte. Jag skulle vara synnerligen förvånad om det inte hade hänt med tanke på hur mycket det dricks på nationernas sammankomster. Men är det ett övergrepp? Är det trakasserier?

Även bland socionomer uppges problemet med sexuella trakasserier vara stort. Nästan var tredje av de svarande säger sig ha blivit utsatt på jobbet, och hälften av dessa uppger att det var från en chef/kollega. Till skillnad från filmbranschen domineras det sociala arbetet stort av kvinnor. Det är inte ovanligt med arbetsplatser där 90-95 procent är kvinnor. Det gäller även i chefsleden. Att det i en sådan bransch skulle vara ett så utbrett problem med att män sexuellt trakasserar kvinnor faller lite på sin egen orimlighet.

Det är synd att det blev så här. Det fanns onekligen en stor potential i #metoo. Att höra vanliga kvinnors berättelser om sin vardag har varit både förfärande och upplysande. Men så ofta när feminismen slår klorna i en fråga, blir det skit av allt.

Nu har #metoo tagits över av uppmärksamhetstörstande snöflingor och blivit ett monster. Dags att gå vidare.