Den grupp som av Hanif Bali kallats ”herrejössesliberaler” satte kanske sitt Kravmärkta kvällste i halsen när det i går skrevs om en tysk studie som visar att kriminaliteten i Niedersachsen gått upp med tio procent och att ökningen tillskrivs asylsökande.

Innan slutsatsen dras att alla som söker asyl är brottslingar som borde utvisas är det värt att konstatera att det primärt handlar om ensamkommande män från Nordafrika som inte har asylskäl.

När en asylsökande som fått avslag på sin ansökan begår ett brott brukar det skämtas i sociala medier; om personen bara hade fått uppehållstillstånd hade brottet aldrig begåtts. Talande nog är det lite så slutsatserna av undersökningen presenteras, åtminstone i svenska medier.

Studien fastslår även följande, enligt Sveriges Radio:

Att just ensamma unga män, i den mest våldsbenägna åldern 14-30 år, utgjorde en oproportionerligt stor andel av de flyktingar och migranter som kom 2014 och 2015 förklarar också ökningen i våldsstatistiken. Mot den bakgrunden pekar studien på betydelsen av att få återförenas med familjen för att underlätta integrationen.

Det är en något märklig slutsats eftersom det, enligt samma studie, rör sig om män utan asylskäl. Väldigt få av de nordafrikanska asylsökande som kommer till Tyskland får stanna, och det finns förstås en anledning till det. De är inte flyktingar utan ekonomiska migranter på jakt efter ett bättre liv. Att familjeåterförening skulle lösa kriminaliteten i en grupp som inte ens har rätt att vistas i landet är således ett bakvänt resonemang utan bäring i verkligheten.

Kriminologen Christian Pfeiffer menar att det behövs ett frivilligt återvändandeprogram (tysk artikel) eftersom tvångsutvisningar tar alldeles för lång tid. Pfeiffer hävdar att bara under det senaste året har 327 000 personer fått avslag på sin asylansökan, och för nästan samtliga kommer avslaget kvarstå. Dessa har ingen framtid i Tyskland.

Problematiken med ett växande skuggsamhälle, med kriminalitet som en naturlig ingrediens, är således något som Tyskland och Sverige har gemensamt till följd av den förda migrationspolitiken. Det är mot denna bakgrund inte särskilt märkligt att länder som Polen, Ungern och Tjeckien visar sådan motvilja mot att ta emot asylsökande från Mellanöstern och Nordafrika. Facit av den politik som EU nu vill påtvinga dessa länder finns i stora delar av Europa.

Att asylsökande och flyktingar är överrepresenterade i brottslighet är ingen nyhet. I fjol rapporterades från Tyskland om en 50-procentig ökning av brott i gruppen asylsökande, flyktingar och illegala migranter. Uppenbarligen har överrepresentationen inte primärt med nekat uppehållstillstånd att göra, således kan kriminaliteten inte enbart tillskrivas avslagsmigranters frustration och ilska.

Inrikesministern Thomas de Maiziere har sagt att den som kommer till Tyskland och begår brott ska utvisas, en insikt som ännu inte slagit rot i Sverige. Samtidigt varnar de Maiziere för att misstänkliggöra alla flyktingar. Det gäller att hålla huvudet kallt på flera sätt här.

I Nederländerna har liknande studier gjorts, och resultaten är ungefär desamma. Från politiskt håll i Sverige hävdas emellertid att vi redan vet hur siffrorna ser ut och att det därför inte är nödvändigt med en ny studie, trots att Brottsförebyggande rådet inte har presenterat någon statistik på över tio år.

Fakta är alltid bättre än gissningslekar. Öppenhet alltid att föredra framför mörkläggningar och tystnad. Vad vi sedan gör med den tillgängliga informationen är en politisk fråga. Att ha tillgång till den borde inte vara det.

Läs även:
Paulina Neuding