När jag var yngre trodde jag att anledningen till att politikerna lade så mycket tid på skitsaker och att försöka detaljreglera människors liv – vad vi äter och dricker och hur mycket, hur mycket tid vi tillbringar med våra barn, vem vi ligger med och hur – var att de stora problemen var lösta i Sverige. Därmed fanns tid att ägna åt strunt.

Detta stämmer naturligtvis inte. Oaktat hur utvecklat ett land är kommer de styrande alltid ägna sig åt att styra medborgarnas liv på olika nivåer. Det ligger i politikens natur. Nu, när Sverige plågas av en allt grövre och omfattande gängkriminalitet och förtroendet för rättsstaten sjunker, lägger landets folkvalda tid och energi på dumheter som att vilja förbjuda svenskar att köpa sex utomlands.

Exemplen är många.

Ta vapenamnestin. Den presenteras som ett sätt att minska antalet vapen, vilket i sin tur då skulle minska problemen med gängkriminalitet. Justitieminister Morgan Johansson skryter om hur många vapen som lämnades in förra gången regeringen erbjöd en amnesti.

Vad Johansson inte nämner är vilka vapen som lämnades in då och vilka som troligen kommer lämnas in även denna gång. Farfars gamla jaktgevär. Inte multikriminelle Ahmeds fyra handeldvapen. Att vara beväpnad är ett slags kapital i den kriminella världen, och varför i hela friden skulle den som lever på att begå brott gå till polisen och i praktiken kastrera sig?

Ta förslaget att förbjuda rökning på uteserveringar. Jag röker inte själv och tycker att det är skönt att slippa cigarettrök var jag än är. Men det ger mig knappast rätten att kräva av alla andra att de inte ska röka där just jag är. Den självcentrerade uppfattning som många ger uttryck för när de kräver att allt de inte gillar ska förbjudas är något jag känner ytterst lite respekt för. Politikerna är däremot med i matchen. De vet att förbudsförslag som dessa oftast vinner gehör. Att det saknas bevis för existensen av passiv rökning ute spelar mindre roll. Det är signalen att rökning är dåligt som lagstiftaren vill sända.

Ta förslaget på samtyckeslag. Detta är visserligen inte ”trams”, men så fel- och korttänkt att det nog gränsar till att klassas som det ändå. I kanske tio år har feminister kampanjat för så kallat samtycke i sexualbrottslagstiftningen. När regeringen nu går aktivisterna till mötes och lägger fram en lag med ett samtyckesrekvisit sågas det av både Lagrådet och Advokatsamfundet.

Kritiken är benhård: delar av den nya lagen täcks redan av den gamla, rekvisitet riskerar att ytterligare stärka fokus på brottsoffrets agerande under det påstådda övergreppet, bevisläget kommer fortfarande vara lika svårt och vi kan inte räkna med fler fällande domar. Att den som vill ha sex med någon i förväg ska få godkännande för varje enskild handling visar dessutom att lagstiftaren inte förstår hur sexuella kontakter mellan människor faktiskt fungerar i verkligheten.

Ett förbud mot sexköp utomlands kommer inte få några som helst effekter i verkligheten och ett rökförbud på uteserveringar kommer bara stärka de moralistiska tendenserna i samhället som säger att allt du inte gillar måste förbjudas. Något som bara gör vårt samhälle ännu mer intolerant och inskränkt än det redan är. Slutligen samtyckeslagen, som inte kommer leda till fler fällande domar eller underlätta bevisläget i våldtäktsmål. Däremot urholkar dylika lagar respekten för lagstiftaren

Gemensamt för de tre exemplifierade lagförslagen är att de anses sända signaler. Politikernas absoluta favoritargument för nya lagar. Tänk om våra ärade lagstiftare var mer intresserade av att lösa problem än att sitta och sända signaler. Då kanske riktiga problem skulle kunna lösas då och då.

Viktigt, viktigt.