Landets statsminister klev upp på scenen på Folk och försvars konferens i Sälen. Han talade om stolthet. Stolthet över landet Sverige. Stolthet över män och kvinnor som bär den svenska flaggan på sin uniform. Precis som i de två senaste årens nationaldagstal blev Stefan Löfven så där gosigt nationalistisk inför kung, ministrar och övriga åhörare.

Den som utan förkunskaper slog på radion och hörde Löfven tala kunde säkert tycka att det var ett riktigt bra tal. Med klarspråk kring prioriteringar, med tydlighet om värdet av att försvara landets frihet.

Men för den som bär vetskap om vad hans parti ställt till med, och därmed har förmåga att se den skamlöshet som nu präglar partiets hela väsen när det talar vackert om att slå vakt om Sveriges medborgare och skydda landets gränser, är det ett lätt illamående som infinner sig.

Löfven stod där, inför kung, ministrar och övriga åhörare, och sade följande: ”Det finns inget mer grundläggande för en stat än att skydda sina medborgare och skydda sina gränser. […] Det är naturligtvis regeringens främsta uppgift.” Läs de orden igen och betänk vilken politik som Socialdemokraterna har fört under de senaste 20 åren.

En nedrustningspolitik. Socialdemokraterna har, med god borgerlig hjälp, nedrustat Sverige med en sådan iver att det som i dag återstår är blott ett skelett. Nu krävs en oerhört kostsam upprustning. Lokaler måste byggas eller köpas tillbaka. Tusentals människor utbildas. Kompetensen breddas. Det kommer, i bästa fall, ta en generation att få försvaret på fötter igen.

En svängdörrspolitik. Socialdemokraterna har, med god borgerlig hjälp, öppnat gränserna och möjliggjort för människor utan skyddsskäl att få stanna i Sverige, tillåtit en lukrativ handel med svenska pass och byggt upp ett skuggsamhälle av tiotusentals människor som ingen vet den verkliga identiteten på. Att terroristen på Drottninggatan var en illegal migrant var knappast en slump.

En etikettklistrarpolitik. Alla som har varnat för ett försämrat säkerhetsläge och höjt ett varningens finger för faran med en migrationspolitik utan spärrar har kallats alarmist, rasist och högerextrem. Så har all konstruktiv debatt kvävts.

Socialdemokraterna bär inte ensam skuld i detta. Men för nedmonteringen av den svenska försvarsförmågan, såväl den militära som den civila, bär Socialdemokraterna ett särskilt stort ansvar eftersom partiet faktiskt suttit vid makten under större delen av tiden efter Kalla kriget.

I dag nämner Löfven det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde så ofta han kan, alltid med hänvisning till Ryssland. Frågan är varför Socialdemokraterna var så tysta under Georgienkriget 2008. Då om inte förr borde svenska politiker ha fått upp ögonen för ett försämrat säkerhetsläge i vår omedelbara närhet. Lägg därtill den islamistiska extremismen i svenska förorter, som kunnat växa ostört.

Effekten av kriget blev närmast den motsatta. Alliansregeringen fortsatte nedmonteringen av försvaret (det är inte bara Anders Björck som i dag sågar Anders Borg och Fredrik Reinfeldt i detta avseende), och S i opposition drev knappast på för en ny säkerhetspolitik utan var helt och hållet upptagna med striden om a-kassan.

Jag funderar över vad som är fel på svenska politiker. Varför de är så förbenat närsynta. Varför måste ett problem dingla mitt framför näsan på dem innan de reagerar?

Varningstecken ignoreras eller missas på område efter område. Vi såg det i migrationspolitiken, där det inte räckte med en prognos på runt 100 000 asylsökande för 2015 utan krävdes ett komplett kaos innan regeringen lade om kursen ett år senare. Vi har under lång tid sett det i försvarspolitiken. Och nästa stora fråga lär bli välfärden, ty där gör regeringen nu sitt bästa för att dölja den kommande kostnadsbomben.

Ursäkten är alltid att ”ingen kunde förutse” vad som skulle ske. Sanningen är oftast att det kunde vi visst. Politikens absurda logik är emellertid att det är den som bemöter problemen när de uppstått som vanligtvis belönas av väljarna. Inte den som var förutseende nog att förhindra dem. För det svenska försvaret är resultatet av denna politik tragiskt nog vad som av bedömare har beskrivits som ett hockeylag utan skridskor och klubba.

När Löfven klev upp på den där scenen i Sälen var han inget mer än en posör som med nationalistisk retorik försökte såväl leka landsfader som appellera till de väljare som lämnat socialdemokratin för ett annat politiskt alternativ.

Måtte inte svenska folket gå på det där en gång till.