Sverigebilden. Hur omvärlden ser på oss och hur vi ser på oss själva. Frågan vad som är en sann eller falsk Sverigebild tornar upp sig till en ren och skär valfråga.

Att förneka verkliga problem är en strategi som använts under lång tid. Det har fått svåra konsekvenser i frågor som rör allt från hedersförtryck till tvångsgifte men också på mer traditionell kriminalitet. Problemet med att förneka ett problem i år efter år är att det förr eller senare växer sig så pass stort att endast de mest imbecilla kan upprätthålla förnekelsen.

Socialdemokraten Hillevi Larsson kan hävda att Rosengård inte är otryggt eftersom inget hände när hon cyklade förbi där. För landets regering håller emellertid en sådan förklaring inte riktigt. Löfven och hans regering vandrar således en svajig lindans när de å ena sidan förnekar att Sverige har omfattande problem med kriminalitet och å den andra gör stora satsningar på polisen.

Även polisen är irriterad. Inte över kriminaliteten, primärt, utan på vad som i utländska medier skrivs om unga kriminella i Malmö. Lika lite som polisen ska fokusera på armbandskampanjer ska den bry sig om vad brittiska journalister skriver om Sverige.

Att så många oroas mer över vilken bild som sprids av Sverige i andra länder än över orsaken till att Sverigebilden blir alltmer negativ i både Europa och USA, är häpnadsväckande. Månne skulle det behövas en enväldig rikspropagandachef som såg till att alla svenska medier slöt leden och förmedlade rätt Sverigebild, varefter en lättkränkt regering gick till hårt angrepp mot utländska medier när de inte skrev snälla saker.

Nu lär en sådan position inte behövas. Flera av landets största medier – SVT, SR, DN och SvD – går inför valet ihop i ett redaktionsöverskridande samarbete med det uttalade syftet att ”motverka spridningen av desinformation”. Fler aktörer kommer bjudas in och allt ska samlas på en gemensam sajt.

Man behöver inte vara yttrandefrihetsexpert som Nils Funcke för att se farorna med detta. Risken är att vi får ett slags journalistisk decemberöverenskommelse, och det vore förfärligt illa. Gissningsvis är spetsen riktad mot alternativa medier.

Med de mobbningstendenser som förekommer mot oliktänkande i landet är idén att fyra av landets starkaste medier gör gemensam sak rätt obehaglig. En viktig poäng med alternativa medier är att de gräver i sådant som de traditionella medierna inte vill eller vågar ta i, något som den avhoppade SR-medarbetaren Jörgen Huitfeldt kan vittna om efter sina många år i public service.

Det fria och obekväma motarbetas alltid. Ett exempel är att finansieringen av Ann Heberleins bokprojekt Våldtäkt och kultur: En kartläggning av gruppvåldtäkter i Sverige 2012-2017 har stoppats av Kickstarter, utifrån den vaga motiveringen att det skulle strida mot ”Kickstarters inkluderande anda”. Det har naturligtvis inkommit anmälningar från #jagärhär eller liknande aktivister.

Eftersom Brottsförebyggande rådet inte vill kartlägga gärningsmännen bakom det eskalerande antalet våldtäkter i landet, och regeringen skjutit över frågan till just Brå, måste helt enkelt någon annan göra jobbet. Ann Heberlein avser nu att finansiera projektet på annat vis, och det lär säkert gå vägen.

Mobbarnas makt har emellertid ånyo blivit uppenbar. De är, tyvärr, framgångsrika i sin kampanj för att stoppa alla som vill lyfta frågor de anser bör begravas och tystas ned. De ser till att folk stängs av från Facebook, angriper oliktänkandes försörjning och lyckas alltså även stänga ned gräsrotsfinansieringar.

Tino Sanandaji lyckades få in över 600 000 kr i sin gräsrotsfinansiering av Massutmaning (och då ingick inte ens boken för den som donerade pengar). När boken väl publicerats, och sålt slut överallt, vägrade en rad bibliotek och bokhandlare att ta in den i sortimentet. Etablerade medier nämnde den ytterst pliktskyldigt (det är inte svårt att föreställa sig att en dylik rekordinsamling för en bok om, säg, icke-binära tamfåglar skulle ha fått massor av uppmärksamhet).

Svepskälet var att den inte var faktagranskad. Detta nonsensargument dolde den verkliga orsaken, nämligen att det i Massutmaning framgår svart på vitt vilken social och ekonomisk kostnad massiv asylinvandring till Sverige under flera decennier har varit och fortfarande är. Slutsatserna passade inte. Det är inte svårt att tänka sig att de slutsatser som Ann Heberlein når i sin bok, om/när den blir klar, kommer vara minst lika opassande. Och ignorerade av de traditionella medierna.

Nu ska alltså flera av landets mest dominerande medier gå samman för att, som det sägs, ”motverka spridningen av desinformation” inför valet. Agendan är satt. Sverigebilden måste vara rätt.

Inbillningen att fakta kan riskera att ”gynna mörka krafter” håller på att göra svenskarna dumma i huvudet. Ty om det är bättre än inget veta, kan vi lika gärna lägga ned SCB och sluta mäta och undersöka saker över huvud taget. Alltid kan ju resultaten tänkas gynna eller missgynna någon.

Såväl Sverigebilden som verkligheten blir då ett land fullt av outbildade och oinformerade korkskallar.