De utspel vi bevittnat från samtliga fyra alliansledare bara de senaste dygnen har ånyo rest frågan om Alliansen som en relevant politisk kraft i svensk politik över huvud taget existerar. Svaret måste bli nej.

Det började med att Ulf Kristersson och Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer i en debattartikel på DN Debatt listade en rad förslag på skärpningar av migrationspolitiken. Bland annat ska det bli mycket lättare att utvisa personer som vistas illegalt i landet och tillgången till välfärd ska begränsas för denna grupp, om Moderaterna får bestämma.

I sak är det en återgång till tiden före 2013 som Kristersson vill se. Alltså före den migrationsöverenskommelse, MÖK, med Miljöpartiet som den dåvarande alliansregeringen slöt. Denna var enligt den nye moderatledaren ett misstag. Inte många ögonblick efter detta utspel går Centerpartiet till motattack. C:s rättspolitiska talesperson Johan Hedin hävdar tvärtom att det var rätt att ingå MÖK, ”inte minst för att hålla SD borta från inflytande”.

Johan Hedin avslöjar med några få ord grundproblemet i Alliansens sista fyra år vid makten. Det var viktigare att leka tvärtomleken med Sverigedemokraterna än att bedriva en bra politik. Markeringar blev överordnade relevanta politiska förslag. Och följden blev, vilket Centerpartiet nog borde reflektera lite över, att SD inte bara växte utan i praktiken kom att sätta dagordningen. I dag har landets två största partier kopierat stora delar av den sverigedemokratiska retoriken och politiken.

Samma kväll satt Ebba Busch Thor i Aktuellts studio och tog avstånd från det moderata utspelet att personer som vistas illegalt i Sverige inte bör få tillgång till annat än akutsjukvård.

Kristdemokraterna vill alltså å ena sidan öka möjligheten till utvisning av illegala och å den andra erbjuda samma grupp både sjukvård och skolgång. KD vill även underlätta familjeåterföreningar utan krav på att den som vill ta hit sina anhöriga först har ordnat försörjning och bostad. I praktiken vill Busch Thor upprätthålla de senaste årens bidragsinvandring.

Mitt i denna soppa finner vi Liberalerna, som likt C och KD tar avstånd från förslaget på inskränkt rätt till välfärdstjänster för illegala migranter. Där befinner vi oss nu. En fyrklöver som är fullständigt splittrad i en så grundläggande fråga som migrationspolitiken, som kommer definiera Sveriges utveckling under det kommande decenniet, kan inte sägas utgöra ett seriöst regeringsalternativ. Inte att undra på att Moderaterna går fram med ett eget valmanifest.

Visst kommer dessa fyra partier säkert kunna enas om en budget. Men med så vitt skilda uppfattningar i centrala frågor riskerar en kommande alliansregering att bli oförmögen att lägga de skarpa förslag som krävs och genomföra helt nödvändiga reformer. Det kommer bli urvattnat och otillräckligt.

Inte ens en käck alliansdans kan rädda det där politiska projektet nu.