Annie Lööf befinner sig sannolikt på toppen av sin politiska karriär. Hon är extremt populär i det egna partiet och hyggligt omtyckt även av borgerliga väljare rent generellt, som uppskattar hennes tydlighet. Men så snart Lööf kommer in på regeringsfrågan blir det allt annat än tydligt.

Centerpartiet betraktades länge som Sveriges otydligaste parti. Att partiet sade ”nja” till EU var talande för C på den tiden. Under Maud Olofsson fick C en tydlig borgerlig profil – borta var tankarna på ett samarbete med Socialdemokraterna. ”Jag vill inte ha mer Göran Persson”, proklamerade Olofsson inför valet 2006.

Annie Lööf skulle ta den stafettpinnen vidare, men har under den gångna mandatperioden tvärtom blivit garanten för Stefan Löfvens fortsatta maktinnehav. Samtidigt som Centerpartiet kritiserat regeringen i hårda ordalag har den aktivt förhindrat att den fälls.

När Decemberöverenskommelsen föll såg Anna Kinberg Batra mycket lättad ut. Hon hade i praktiken påtvingats en stinkande skithög av sin företrädare. Mest besviken var Annie Lööf, som beklagade Kristdemokraternas beslut att lämna DÖ.

Sedan dess har C i konkret handling fortsatt att agera som om DÖ fortfarande gällde. Partiet har motsatt sig en gemensam alliansbudget eftersom en sådan, precis som 2014, skulle kunna vinna med SD:s stöd.

Lööf har hävdat att hon inte vill kasta ut Sverige i kaos, underförstått att det är vad som händer om en rödgrön regering faller före ett ordinarie riksdagsval. Upptagenheten vid att Sverigedemokraterna inte ska få något inflytande i svensk politik har gjort att alla andra principer kastats överbord. Allianssamarbetet har gnisslat betänkligt, och i dag existerar det egentligen mest vid gemensamma fototillfällen.

Centerpartiet hävdar att S och SD är huvudmotståndare i valet. Samtidigt öppnar Lööf upp för blocköverskridande lösningar och tycks utgå från att Alliansen inte kommer kunna regera ensam. Det är här det blir snurrigt.

Eftersom Annie Lööf, till skillnad från Ulf Kristersson, inte vill ha SD:s röster i riksdagen, finns det bara en sannolik utväg: ett samarbete med S och MP. Emellertid påstår Lööf att hon inte alls vill regera med den sittande regeringen, så det är inte helt lätt att begripa hur C resonerar just nu.

I praktiken innebär Lööfs ställningstagande, hur motsägelsefullt det än är, att hon en gång för alla tar död på allianssamarbetet. C grusar möjligheten till att under överskådlig tid utestänga socialdemokratin från makten. Om C var berett att ingå i en alliansregering som säkrade en majoritet med hjälp av SD, skulle Löfvens parti genom enkel matematik vara blockerat från inflytande.

I stället gör C precis tvärtom: blockerar en kommande alliansregering och krattar därmed manegen för ett fortsatt rödgrönt styre. Det kan inte kallas annat än ett rent sabotage.

Ulf Kristersson har ett stort problem, och det heter Centern. Partiet är rimligen en större huvudvärk för honom än både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans. Ty det är C som just nu blockerar hans chanser att bli statsminister.

Läs även:
Fredrik Haage

Se även:
Annie Lööf i Agenda om amnesti för de ensamkommande (”Barn som kommer hit ska få möjlighet att stanna här om man kan jobba eller studera.”)