Rossana Dinamarca, känd bland annat för att ha vägrat tilltala Björn Söder som ”herr talman” och med fäbless för politiska t-shirts i riksdagen, lämnar politiken efter höstens val. I sitt besked går hon även till angrepp mot sitt parti Vänsterpartiet, som hon menar lyfter fram vita män i första hand.

Dinamarca har sällan varit sen att spela ras-kortet när hon blivit angripen för något. Som kvinna med ursprung i Chile har hon en halv kortlek att spela för att vinna sympatipoäng när argumenten tryter. Föga förvånande plockade hon slitna kort ur denna även när hon annonserade sin avgång:

Titta på vem partiet lyfter i sociala medier. Det är bara Jonas i princip. Är det inte han så är det andra män, och det är mycket vitt. Om vi vill vara ett parti som säger oss representera kvinnor och andra, att vi är en mångfald, så syns det inte där.

Föreställ dig att en sverigedemokrat, eller någon annan för den delen, skulle ha sagt att det är ”mycket svart” i partiet, och att detta är ett problem. Hur skulle reaktionerna ha blivit? När det gäller Dinamarca är tonen emellertid tydlig: hon utmålas som ett offer.

Vem man är, vad man tycker och vad och vem man representerar sitter alltså i hudfärgen, härkomsten och könet. Inte i idéerna och karaktären. Sådant vi svårligen kan förändra anses definiera oss som människor. Detta är grundbulten i identitetspolitiken och skälet till att den måste bekämpas med alla till buds stående medel.

Reklamforskaren och notoriska Metrokrönikören Nina Åkestam anser att ”[v]ithetsnormen är en av vår världs mest akuta problem” (via Unvisit). Gapskrattet fastnar lite i halsen när jag inser att hon faktiskt menar allvar. Att det finns länder med en majoritet vita människor är ett av världens mest akuta problem, enligt en mångårig krönikör i landets stora gratistidning.

Det är få saker jag avskyr så mycket som rasism. Idén att yttre attribut definierar oss som människor är synnerligen destruktiv då den i praktiken dömer oss från födseln. Av detta skäl är det så upprörande att den identitetspolitiska vänstern har tillåtits bli rumsren i Sverige.

Dess resonemang har samma grundläggande idé som den klassiska rasismen – att det är hudfärgen som är relevant, inte människan – men den görs rumsren genom att idéerna utmålas som en kamp för ”mångfald”.

Att föreställningar om ”vitt privilegium”, rasdiskussioner och pigment sprids och saluförs av public service som om det vore diskussioner om kost och hälsa är talande för hur mainstream dessa extrema teorier om ”rasifiering” och vit hegemoni har blivit.

Att identitetspolitiken gör skillnad på folk och folk och förväntar sig saker utifrån vilken hudfärg eller härkomst vi har, är illa nog. Men den skapar också ett samhälle fullt av grinollar vars livsluft är att tycka synd om sig själva. Som en av personer i SVT:s inslag om ”vithetsprivilegium”, som talar om ”förtryck” för att hon får kommenterar om hur bra svenska hon pratar. Ord har uppenbarligen ingen betydelse längre.

Medan indolenta debattörer diskuterar vilket hot mot demokratin som ett växande SD är, borde vi andra lägga vår energi på att motarbeta identitetspolitiken.

Den moderna nyrasismen som fått fäste i såväl politiska partier som mainstreammedier. Det är en utveckling som fler borde uppmärksamma – och bekämpa.

Tidigare bloggat:
Identitetspolitiken är ond

Läs även:
Rasismen mellan invandrare