Isabella Lövin upprördes över att Ulf Kristersson i årets första riksdagsdebatt, där betoningen låg på trygghetsfrågor, hävdade att den grova kriminaliteten är här för att stanna. Så kan man inte resonera, tyckte hon och fick senare medhåll av Stefan Löfven som påstod att regeringen nu gör någonting åt problemen.

Lövin upprörs alltså mer av att alltfler nu börjat diskutera landets allvarliga problem än av problemen i sig. Hon räds att debatten ska bli för apokalyptisk och ”onyanserad”. Vice statsministern är kort och gott arg på verkligheten eftersom den får folk att prata om fel saker. Miljöpartiet vill ju prata om miljöfrågor, flygskatter och klimathotet (där är det helt legitimt med apokalyptisk retorik, för övrigt).

Så till sakfrågan: har då Kristersson fel? Har den grova kriminaliteten kommit för att stanna eller räcker det att regeringen slänger några miljarder på polisen för att problemet ska lösas?

Carin Götblad, regionpolischef för Region Mitt, har medgett just det Kristersson konstaterade. Internationella erfarenheter visar, sade Götblad i en intervju för en tid sedan, att när den organiserade brottsligheten väl fått fäste är den väldigt svår att bli av med. Vi kan dämpa effekterna av den, men inte utrota den, konstaterade en av landets högsta polischefer.

Götblads uttalande gick alla förbi (och jag hittar inte ens intervjun just nu). Så låt oss lyssna till vad några av landets namnkunniga forskare säger. Forskning & Framsteg publicerade nyligen en artikel om den växande grova kriminaliteten i Sverige och ställde frågor om hur den kunnat uppstå och hur framtidsprognosen ser ut.

Svaren torde få justitieministern att sätta i halsen och ge klimatministern kalla kårar av obehag. Artikeln är nämligen en saklig vidräkning med den klämkäcka positiva bild som politiker och må bra-debattörer energiskt sprider.

Några röster om gängkriminaliteten (läs hela artikeln):

”Tja, det ser rätt dystert ut.”
Lars Korsell, tjänstledig från sin tjänst som forsknings- och utbildningsråd på Brå

”Det är en tickande bomb.”
Mikael Rying, kriminolog som tillägger att 2017 ser ut att bli ”all time high” vad gäller dödligt våld

”Detta har tagit oss och polisen med total överraskning. Det tar tid att lära sig att bekämpa detta. Det kräver gigantiska resurser. Och det ser faktiskt väldigt illa ut just nu.”
Jerzy Sarnecki, kriminolog känd från TV

”Det kommer att ta tid, men jag hoppas att vi kan vända trenden.”
Sven Granath, kriminolog och analytiker vid polisen

Per-Olof Wikström, professor i kriminologi vid Cambridge University och prisad för sin forskning om ungdomskriminalitet, lyfter behovet av mer och bättre forskning i Sverige. Men han tar även steget längre än sina kollegor när han sågar vandringsmyten om socioekonomiska faktorer som den viktigaste förklaringen till kriminalitet:

Socioekonomiska faktorer är inte så viktiga som många tror. Att försöka förutsäga någons brottslighet utifrån föräldrarnas utbildning och ekonomi och så vidare är svårt, då sambandet är mycket svagt. Men eftersom polis och socialtjänst oftast kommer i kontakt med personer med sådan bakgrund, så tror många att det finns ett starkt samband. Men merparten blir ju inte kriminella, trots dessa faktorer.

Wikström är också kritisk till att Brå valt att inte fortsätta publicera statistik över invandring och brottslighet: ”När det gäller en så komplicerad fråga som invandring och brottslighet behöver vi mer – inte mindre – kunskap.”

Regeringen lär emellertid inte lyssna. Ej heller allsköns ledarskribenter och debattörer där ute som sätter agendan. Idén att det är utsatthet och fattigdom som får människor att begå brott är så djupt rotad i den svenska folksjälen att bevis för motsatsen knappast hjälper. Slutsatsen med detta resonemang är att det som verkligen biter på brottslighet är välfärdssatsningar – följdriktigt föreslår Aftonbladets ledarsida utan minsta ironi en storsatsning på fritids.

Det var inte många dagar sedan som Morgan Johansson i SVT:s Aktuellt hävdade att om man bara ”rensar” för socioekonomiska faktorer och ålder försvinner invandrares överrepresentation i brott ”nästan helt” (lite som när den förre rikspolischefen ville visa på en positiv trend för 2017 genom att ignorera de brottstyper som ökat).

Förutom att påståendet inte stämmer, är det ett typexempel på hur den sittande regeringen slingrar sig som masken på en krok för att undvika fakta. I stället för att välkomna en bred forskning på området påstår regeringen att vi redan vet det vi behöver veta. Det är ett okunnigt påstående från landets justitieminister, och som synes delas det inte av framstående forskare.

Vi kan bara konstatera att utvecklingen i Sverige är dyster. Så länge vi har politiker som ömsom bär på felaktig information om brottens orsaker, ömsom inte vill prata om problemen över huvud taget, är det svårt att se hur denna utveckling ska kunna brytas.

Läs även:
Fnordspotting