Det brukar pratas om den ”arga högern”. Ni vet den som röstade för Brexit, såg till att Donald Trump blev amerikansk president och som röstar på så kallade högerpopulistiska partier runt om i Europa. En grupp arga, vita mäns uppror mot den progressiva samtiden, brukar de sammanfattas som.

Det är emellertid dags att börja prata om den arga vänstern – eller kanske främst de arga liberalerna och den bittra vänstern. Jag räknar mig själv som liberal, men det är inte helt lätt att använda begreppet i dag eftersom det rymmer en större ideologisk spännvidd än vi är vana vid.

Visserligen har ”liberal” under lång tid omfattat allt från nyliberaler till välfärdskramande och systembolagsälskande folkpartister, men i dag har många liberaler börjar omvärdera var Fienden finns.

Mattias Svensson skrev för en tid sedan i Svenska Dagbladet att den nya högern är ”uttalat anti-vänster men utgör i själva verket ett större hot än vänstern”. Han avser den del han kallar ”den kollektivistiska högern” som ägnar stor uppmärksamhet åt nation, etnicitet och politisk tillhörighet, och hävdar att denna approach är ett hot mot ”vårt dynamiska, pluralistiska och fria samhälle”.

Svensson är till skillnad från vissa i samma krets någorlunda intellektuellt hederlig och beredd att lyssna på sina politiska motståndare i stället för att lägga ord i munnen på dem och sedan avfärda dem med rena halmgubbeargument. Men att han nu väljer att utmåla en del av högern som huvudfienden innebär att han lierar sig med en allmänvänster som alla anständiga människor borde hålla på armlängds avstånd, ty denna vänster vill aldrig någon annan än sig själv väl. Alla andra är nyttiga idioter att exploatera.

Det är samma vänster som DN:s Lisa Magnusson sällar sig till när hon i en synnerligen ilsken ledarkolumn anklagar ”alternativhögern” för nihilism. Hon kallar den höger som i svepande termer beskrevs i bloggpostens inledning för ”en skitunge”. Skälet till detta är att den enligt Magnusson inte bryr sig om demokrati och inte ser ett värde i någonting.

Till denna fålla av skitungehöger klumpar hon såväl Hanif Bali som Ann Heberlein och Sara Skyttedal. Den sistnämnda för att hon minsann varit provokativ på Twitter när hon hävdat att vi ska flyga mer, inte mindre. Ack, detta brott. Det är egentligen en rätt makalös text för att vara publicerad i DN, som skryter om sin goda ton.

Om liberalerna är arga, är den traditionella vänstern mest bitter. När skribenter på Aftonbladet suckar över att Socialdemokraternas valstrategiska fokus på trygghetsfrågor är ”macho” och ETC:s Andreas Gustavsson (via Unvisit) beklagar sig över en kommande valrörelse som inte kommer handla om vänsterns frågor, visar det på en svensk vänster som ser den politiska utvecklingen glida den ur händerna. Äntligen.

Min syn på den så kallade alternativa eller skitungehögern är rätt enkel: den är huvudsakligen en reaktion på en regressiv vänsterliberalism som gått vilse i identitetspolitik, intersektionalitet, överstatlighet och normlöshet. Att Hanif Bali får kritik är inte så konstigt, men allt han gör är egentligen att bete sig precis på samma sätt som vänstern ostraffat har gjort i decennier.

Brexit och Trump var välkomna straffsparkar för en politisk, kulturell och mediaelit som tappat markkontakten med vanligt folk. Människor som anser sig ha blivit bortglömda eller spottade på under lång tid sugs nu upp av nya liberalkonservativa och nationalistiska rörelser runt om i västvärlden som hävdar att de ser dem och förstår dem. Personer som inte är feminister, som inte gillar EU, som misstror de stora medierna och som har mage att bita ifrån när de blir klampade på gör sig nu hörda.

Medan Brexit var ett val mellan nationell frihet och fortsatt ofrihet under EU var Trump det minst dåliga alternativet i ett val fullt av dåliga kandidater. Eliterna ville däremot ha status quo i bägge fallen, och förstod över huvud taget inte argumenten för motsatsen. Personligen har jag inget emot omvälvningar och anser att vi inte ska rädas politiska sådana per se. Eliterna skyr dem emellertid som pesten.

Höstens svenska val kommer bli extra intressant mot den bakgrund som beskrivits ovan. De fantasifulla invektiven mot den nya högern lär bli fler, men de förändrar inte faktumet att det sker en förskjutning av både värderingarna och samhällsklimatet just nu.

Vänstern håller på att förpassas ut i periferin. Vänsterliberalerna blir alltmer frustrerade av den alternativa högerns framgångar. För liberalkonservativa krafter både i och utanför partipolitiken finns nu historiskt goda möjligheter att smida medan järnet är varmt. Mitt råd är att lägga interna konflikter åt sidan och ta chansen.