Internet har ända sedan dess tillblivelse i allmänhetens tjänst varit en obehaglig hal tvål för den politiska och mediala makteliten. Vana vid att ha kontroll över informationsflödet fann de sig plötsligt utmanade av en konkurrent som gav vanliga medborgare, utan vare sig partibok eller journalistutbildning på Södertörn, möjlighet att få sina åsikter och perspektiv spridda till hela världen. Utan redaktör!

När de politiska bloggarna började bli stora i mitten av 00-talet, samtidigt som de stora papperstidningarnas upplagor fortsatte att dala, var det därför inte förvånande att enskilda journalister muttrade över bloggosfären som en ”kloak”. I dag har det politiska samtalet i allt högre grad flyttat ut på sociala medier, men hotet har knappast minskat i eliternas ögon.

Nu verkar politikerna och mediehusen ha bestämt sig för att gå till motattack. 2018 kan gå till historien som året då svenska politiker, efter att under många år ha kastat lystna blickar mot blotta möjligheten, gjorde ett allvarligt menat försök att ta kontroll över informationsflödet igen. Detta genom att ändra landets grundlagar för att komma åt misshaglig informationsspridning.

Proposition 2017/18:49, som få i Sverige hört talas om, heter kort och gott ”Ändrade mediegrundlagar”. Den handlar om förändringar av grundlagsskyddet för publiceringar på nätet. Officiellt stavas bakgrunden Lexbase, en söktjänst som erbjöd snabb och billig tillgång till kunskap om vilka som förekommit i mål i svenska domstolar. Det finns goda invändningar mot en dylik söktjänst, men den politiska attacken mot tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen bör ses ur ett bredare perspektiv än så.

I dessa tider när politiska motståndare reflexmässigt anklagas för att presentera ”fake news” och det finns en växande paranoia kring rysk inblandning i alla västerländska val, är det rättning i ledet som regeringen vill se. En återgång till hur det en gång var, med ett allsmäktigt public service och DN och kvällstidningarna som vasaller vid sidan om, är inte möjlig såvida inte Sverige ska kopiera den kinesiska modellen av strikt mediekontroll.

Således återstår att motarbeta alternativmedier med fel värdegrund med alla tillgängliga medel. Samarbetet mellan landets största mediebolag inför valet – officiellt ett sätt att motverka fejkade nyheter och stärka faktagranskningen – är ett tecken i tiden. Mainstreammedierna kraftsamlar, och nu kan de få nödvändig hjälp från lagstiftaren.

Utredaren konstaterar att ”det är enligt regeringen av största vikt att seriös, granskande journalistik inte på något sätt ska kunna hämmas av regleringen.” Men vad är ”seriös, granskande journalistik” i en tid när människors mediekonsumtion handlar mer om avsändare än innehåll? Detta är den springande punkten. För vissa kommer DN, oaktat alla klavertramp, med sitt namn allena alltid stå för seriositet medan en uppstickare som Nyheter Idag, oavsett vilka välresearchade scoop som presenteras, alltid ska brännmärkas som rasistisk.

Vindarna blåser även ute i Europa. Emmanuel Macron har bland annat föreslagit lagstiftning mot ”falska nyheter”. Tyskland verkar gå en liknande väg.

Polen har fått stark kritik för ett lagförslag som förbjuder påståenden om att nazisternas förintelseläger var polska. Men när EU:s två giganter tar till lagstiftning mot ”falska påståenden”, något som närmast liknar det Kina ägnar sig åt när sådant som stör regimen kallas för ”rykten” och bestraffas, är det tyst.

Nog för att det sprids stolligheter och rena falsarier på nätet – det är knappast något som uppstod med vår digitala kommunikation. Men om demokratin är så svag att den anser sig vara nödgad till lagstiftning mot sådant, är vi onekligen ute på ett brant sluttande plan.

Det som bekymrar mig mest är den totala frånvaron av debatt kring ämnet. Tystnaden är maktens bästa vän.

Tidigare bloggat:
En postdemokratisk värld