Häromveckan satt vi i soffan och letade förskolor. Det ska ju ställas i kö i god tid. Men hur vet man vilken förskola som är bra? Vilken som har den mest engagerade personalen? Den bästa pedagogiken? Mest inspirerande lekmiljö? Valet föll i slutändan på tre förskolor i närområdet. Om det blev bra eller inte återstår att se.

Vi vill förstås alltid det bästa för våra barn och närmaste. Det är detta enkla faktum som politiken tillsammans med den mediala och kulturella eliten har valt att ignorera. När Ann Heberlein skriver att vi ska ta hand om våra närmaste innan vi räddar världen eller när Jonas Andersson konstaterar att hans familj är mer värd för honom än andra människor, plockas invektiven omedelbart fram.

Att värna sin egen familj mest av allt betyder inte att man vill någon annan illa. Den lilla detaljen är dock föga intressant för kritikerna, ty genom sina utspel visar Heberlein och Andersson att de inte tror på människors lika värde, hävdas det grötmyndigt.

Det är förstås skitsnack. Hyckleri. Vi vet det eftersom det inte finns en av kvinna född människa som inte sätter sin familj först (jo, egoitiska idioter som bara tänker på sig själva, men det gör inte min poäng mindre valid). Tankevurpan som allsköns kulturkoftor, #jagärhä(r)-are och allt åt alla-politiker begår är att de låtsas att vi aldrig behöver välja. Att det svenska välståndet räcker till alla. Att gästfrihet inte kostar.

Med en sådan ingång blir pratet om att inte ställa grupp mot grupp mer än bara floskler. Det blir närmast en religiös övertygelse. En sådan övertygelse lider Miljöpartiet av.

Efter det kaos som inträffade hösten 2015, som var ett resultat av många års överskriden integrationspotential och resurser ansträngda till bristningsgränsen, tycker partiets språkrör att Sverige nu kan återgå till den politik som gällde före november det året. ”Vi kan göra mer”, säger Fridolin.

Har de fullkomligt förlorat vettet? Ser de inte verkligheten eller vill de inte se? Miljöpartiet lever i villvarelsen att Sverige har en bättre mottagningskapacitet i dag än för tre år sedan. Det stämmer inte. Ty som Patrik Kronqvist konstaterar i Expressen handlar flyktingmottagning om mer än bara tak över huvudet:

I debatten kring Sveriges flyktingmottagande finns en märklig fixering kring antalet asylsökande per år. Det leder tanken fel, kapaciteten återställs inte på något magiskt vis vid varje årsskifte. Om Sverige år efter år tar emot fler flyktingar än vad landet förmår att förse med bostäder och skolbänkar växer bristen.

Självklarheter för de flesta, men inte för MP. Det är just mot denna bakgrund som Sverige behöver ett stopp för asylsökande under överskådlig tid. För att komma ikapp. För att inte förvärra läget ännu mer. För att de som redan bor här, jobbar och betalar skatt inte ska drabbas ännu hårdare.

Det är en sak att med öppna ögon hävda att vi ska göra det här, kosta vad det kosta vill. Det var Fredrik Reinfeldts linje, och till och med Advokatsamfundets Anne Ramberg har varit öppen med att hon anser att svenskar får avvara en del välfärd för migrationens skull.  Galenskapen till trots är detta en linje jag respekterar mer än det blinda dagdrömmeri som Miljöpartiet ägnar sig åt.

Grupper ställs ständigt mot varandra när politiska prioriteringar görs, men migrationspolitiken får konsekvenser för hela samhället eftersom den påverkar så brett. Kommuner tenderar att vilja följa lagen, och när politikerna stiftar en lag som tvingar kommuner att fixa bostäder åt en viss grupp prioriteras naturligtvis denna grupp. Kommunpolitiker och tjänstemän är lojala.

När bostäder viks till nyanlända betyder det oundvikligen att det blir svårare för dig och dina barn att hitta en lägenhet. Antingen genom att det kommunala beståndet av hyresrätter på öppna marknaden minskar eller genom att den lägenhet du budar på köps av kommunen. Dessa effekter ser vi runt om i landet nu.

När det anländer motsvarande tusen skolklasser på ett år betyder det att ditt barn kommer få gå i en större klass. Addera Skolverkets prognosticerade brist på 77 000 lärare till 2022 och var och en kan nog räkna ut hur svensk skola kommer utvecklas. Sjukvården behöver vi nog inte ens nämna vid det här laget.

Du som likt Miljöpartiet vill återgå till den politik som gällde fram till november 2015, eller åtminstone inte göra några skärpningar av dagens regelverk, är svaret skyldig. Vad är du själv villig att offra? Är du beredd att acceptera större skolklasser för ditt barn, längre vårdköer för dina föräldrar och större otrygghet till följd av en migrationspolitik där det inte ens anses viktigt att styrka sin identitet?

Allt kommer med en kostnad. Frågan är därför alltid vem som ska betala.

Tidigare bloggat:
Privatisera flyktingmottagandet

Titta nu här vad farbror Frej tar fram!