Det är bara ett drygt halvår kvar till valet. Ett halvår tills vi medborgare åter igen får möjligheten att göra vår röst hörd via den parlamentariska demokratins valurnor.

För en liberalt sinnad person finns det inte direkt överflöd av vettiga alternativ att välja bland. Jag minns inte när jag senast röstade för något. De senaste valen har snarare handlat om att markera mot något. Mot inkompetens. Maktmissbruk. Postmodernt vanvett.

Fördelen med att ha fel i sina prognoser är att man inte behöver vara rädd för att lägga nya. Här följer således min prognos, eller kalla det lösa tankar, inför det val som ska avgöras den 9 september.

Mitt tips har under ganska lång tid varit att Löfven sitter kvar som statsminister efter valet. Jag har sedan Ulf Kristersson tog över rodret för Moderaterna och i tydliga ordalag markerat mot Sverigedemokraterna blivit alltmer övertygad om detta. Trots moderatledarens kaxiga påstående att Löfvens dagar är räknade. Som om valresultatet inte spelade någon roll för den saken.

Kristersson räknar kallt med att SD aldrig kommer lägga krokben för en moderat statsminister när alternativet heter Löfven. Men då glömmer han vad SD gjorde i december 2014. För SD handlar det i första hand om att begränsa asylinvandringen, inte om exakt vilka partier som sitter i regeringen.

Migrationspolitikens färdriktning avgör. En alliansregering är ett rent wild card i denna fråga. Löfven har å andra sidan i handling visat att han är beredd att sätta välfärdsstaten före asylrätten. Trots att han haft Miljöpartiet som pubertalt släpankare.

Att Centerpartiet, trots att de utpekat Socialdemokraterna till en av två huvudmotståndare i valet, är beredda att ”smutsa ned fingrarna” efter valet och samarbeta med S visar hur orealistisk förhoppningen om en alliansregering som driver en skärpt migrationspolitik faktiskt är. Eller en alliansregering över huvud taget.

”Jag vill inte ha mer Göran Persson”, sade Maud Olofsson inför valet 2006. Genom sina upprepade utspel om samarbete med S och MP har Olofssons efterträdare på egen hand sänkt Alliansen som ett trovärdigt politiskt alternativ.

Till allt detta ska läggas att Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Jag tror att det är dags nu. Partiet har legat under tre procent i mätningar under så lång tid att även de mest hängivna stödröstarna lär dra öronen åt sig. Särskilt som det ser ut som att även Liberalerna kan komma att behöva stödröster.

KD ligger uselt till i förtroendemätningar i de frågor som väljarna bryr sig om, inklusive partiets egen paradfråga vården. KD saknar helt enkelt existensberättigande och har varit oskickligt i att utnyttja den sittande regeringens fadäser.

Vi har under en lång tid haft en trend med alltfler riksdagspartier. Den trenden kan nu komma att brytas. Utanför riksdagen finns allt från Feministiskt initiativ till Medborgerlig samling. Men de lär förbli ute i kylan ett tag till.

Inför förra valet var jag genuint oroad för att extremisterna i Fi skulle komma in i riksdagen. Klappade medhårs av alla medier och med en valframgång i Europaparlamentsvalet i ryggen var risken uppenbar. Denna gång känner jag mig tryggare med att feministerna inte utgör något hot. Valrörelsen kommer inte handla om deras frågor, och intresset för ett parti som vill hålla gränserna öppna för terrorister och inte utvisa mördare lär vara begränsat.

Med KD:s röster bortkastade är chanserna för Ulf Kristersson att bilda en alliansregering tämligen små. Det kommer krävas en socialdemokratisk genomklappning, alternativt att Miljöpartiet åker ur riksdagen, för att Moderaterna ska återvända till Rosenbad. Men i ett sådant läge ska han samsas med Annie Lööf. Lycka till, Ulf.

Statsministeromröstningen blir intressant. Då kommer såväl SD som C att få bekänna färg.