Det finns ingen tid då politiker bryr sig så mycket om just dig, om din situation och om landet Sverige som under ett valår. Regeringens representanter åker landet runt och besöker sjukhus, äldreboenden och skolor för att visa hur mycket de bryr sig.

Finansminister Magdalena Andersson tycks ha fått en roll som regeringens sanningsägare. Strax före jul meddelade hon att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar än vi kan integrera. Begreppet ”integrationspotential” anades således mellan raderna.

Nyligen var Andersson ute och avrådde människor från att ge pengar till tiggare, vilket mötte hård kritik från bland annat miljöpartistiskt håll (noteras kan att regeringens särskilde tiggeriutredare Martin Valfridsson gjorde samma sak). Och nu senast var det hedersvåldet som Andersson ansåg att svenska politiker tagit alldeles för lätt på.

Trots att regeringen varken har föreslagit ett tak för asylsökande till Sverige, ett tiggeriförbud eller några nya åtgärder mot de blomstrande hederskulturerna i landets förorter, sänder alltså finansministern ut signaler att det är så här regeringen egentligen tycker.

Många har spekulerat i om det kommer ett förslag på tiggeriförbud inför valrörelsen. Troligen hade så skett om inte Socialdemokraterna regerat ihop med Miljöpartiet. Motståndet inom delar av socialdemokratin mot en sådan lagstiftning ska inte förringas, men huvudskälet till att förslaget uteblivit lär vara att MP lagt in sitt veto. Därför skickas Magdalena Andersson ut på soloutspel för att sända signalen att en röst på S är en röst på mer ordning och reda.

Det är inte bara finansministern som kappvänder så det står härliga till nu. Moderaternas omsvängning behöver knappast påpekas. Enskilda politiker gör, nu när det är riskfritt såväl socialt som karriärmässigt, utspel i såväl migrationspolitiken som i andra frågor. Frågor som tidigare var behäftade med ett stort socialt pris för den som hade stake att yttra sig ur ”fel” perspektiv.

Det är värt att ha detta i åtanke när vi ser förvisso välkomna utspel från sossar, liberaler, kristdemokrater och moderater. De höll tyst när det kostade på att säga just det de nu säger. Andra fick ta smällen, och nu försöker de inkassera väljarpoäng utan att sätta något som helst på spel. Det är kappvänderi i dess vidrigaste form.

Ett exempel ur högen: I en debattartikel i Expressen skriver Liberalernas Robert Hannah om förorternas moralpoliser och konstaterar att ”Sverige måste sluta ta emot moralpoliser bara för att de är flyktingar”. Hannah driver här en liknande tes som i den riksdagsmotion han skrivit på temat (i vilken han dock konstaterar att ”vi i Sverige ska vara stolta över den humana flyktingpolitik vi har”). För att komma tillrätta med problemet vill han att asylsökande ska skriva på ett ”samhällskontrakt” i vilket de lovar att inte hedersförtrycka någon (!). Hårda tag, minsann.

Notera att Hannah tillhör samma parti som Erik Ullenhag, den tidigare integrationsministern som misstänkliggjorde alla som framförde kritik mot Den Rätta Vägens Politik och menade att asylinvandring var viktig då det gett oss storheter som halloumi och olivolja.

Visst är det bra att även socialdemokrater, moderater och liberaler har vaknat upp i frågor som andra påtalat i åratal. Men förtroendeingivande är det knappast, som konstaterat ovan.

När Stefan Löfven nu vill ha folkets jubel för att ha lagt om migrationspolitiken i spåren av kaoset hösten 2015, är det lite som att kräva respekt för att ha ringt brandkåren när huset väl var övertänt. Alla som varnade redan när det började ryka från spisen är effektivt raderade ur den löfvenska historieskrivningen.

Kappvändandet är vår tids stora överlevnadsstrategi, en av verkligheten passerade politikers sätt att komma in i matchen igen. Vi lär få se ännu mer av denna föga ädla politiska konstform fram till valet. Vackert är det inte.