Det pågår något slags kampanj i svenska medier för de nyanlända som fått tillfälliga bostäder i många av landets kommuner och vars hyreskontrakt löper ut. SVT och Aftonbladet påstår att barnfamiljer ”kastas ut” från sina hem. Det låter förfärligt, men i vanlig ordning är saken inte så enkel och svartvit som den beskrivs i våra förträffliga mainstreammedier.

2016 började regeringens bosättningslag, som skulle sprida de asylsökande som fått uppehållstillstånd över landet, gälla. Syftet var att dämpa trycket på kommuner som Malmö, Södertälje och Botkyrka, som tagit emot många nya kommuninvånare tack vare att den utskällda ebo-lagen möjliggjort för människor att bosätta sig var de vill. Och folk tenderar att söka sig till sina landsmän. (I just dessa socialdemokratiskt styrda kommuner har annars lovorden över chansen att få ta emot många nyanlända varit särskilt varma, så man undrar ju lite varför de inte vill ha ännu fler.)

Lagen ålägger kommunerna att ordna boende åt en tilldelad kvot nyanlända. Kvoten tar hänsyn till hur många kommunen tidigare tagit emot men inte hur bostadssituationen ser ut. Eftersom den så kallade etableringsersättningen från staten löper under två års tid har många kommuner tolkat lagen på samma sätt. Det är denna 24-månadersperiod som nu börjar löpa ut med den följdriktiga konsekvensen att de som bott i kommunens anvisade lägenhet måste flytta för att bereda plats åt nästa familj. Migrationsverket fortsätter nämligen att skicka människor som ska erbjudas bostad.

Medierna fylls nu av berättelser om familjer som inte får bo kvar. I enskilda fall är det naturligtvis en besvärlig situation. Men frågan vad alternativet skulle vara ställs sällan. Om familjerna måste flytta ut får kommunen kritik. Om familjerna däremot får bo kvar finns inga lägenheter åt de nya familjer som ska kommunplaceras. Då kritiseras kommunen i media av det skälet.

Kommunerna hamnar i ett moment 22 – hur de än agerar kommer journalisterna skriva snyfthistorier och kritisera kommunen. Bygg mer då, säger vissa. Jo, tack. Det byggs, men lägenheter tar tid att få på plats och personer utan egen inkomst står knappast först i kön. Regeringens byggsubventioner, som skulle leda till fler små och billiga hyresrätter, är därtill ett storartat fiasko. Det fåtal byggbolag som har nyttjat pengarna har gjort det till redan beslutade projekt. (Dessutom är lägenheter på 30 kvm knappast ämnade för större familjer.)

Min inställning är tämligen enkel: lagen tvingar ingen kommun att ordna permanentboende åt de nyanlända. Lika lite som kommunerna är ålagda att ordna boende åt alla andra kommuninvånare. Därför är tillfälliga boendelösningar helt i enlighet med kommunallagens likabehandlingsprincip. Denna princip frångår vissa socialdemokratiska kommuner när de tvingar det allmännyttiga bostadsbolaget på orten att öronmärka förstahandskontrakt åt nyanlända.

Staffanstorp har valt husvagnar som en tillfällig boendelösning och fått hård kritik för detta. Men troligen är det Staffanstorp som har agerat korrekt i enlighet med kommunallagen och kommuninvånarnas intressen. Att göra som Nacka och lägga över 100 miljoner på att köpa bostadsrätter kan knappast sägas vara en rimlig lösning. Lägenheterna hyrs ut i andra hand, ja, men kommunen drar likafullt på sig kostnader för denna boendelösning eftersom erfarenheten säger att många lägenheter kommer behöva renoveras den dag familjerna flyttar ut.

Är det då inte bättre för integrationen om nyanlända får ett förstahandskontrakt och slipper flytta runt? Jo, troligen är det så. Men detta ska viktas mot likbehandlingsprincipen och att en sådan policy i bostadsbristens spår innebär att grupper ställs mot varandra. Antalet lägenheter är begränsat. I Uppsala, precis som i andra kommuner, står striden om de tillfälliga hyreskontrakten ska förlängas, avslutas eller övergå till förstahandskontrakt. Miljöpartiet, för vilka inga gränser någonsin existerar, tycker förstås att familjerna ska få ett förstahandskontrakt.

Stockholm kämpar precis som alla kommuner med att hitta bostäder till alla anvisade nyanlända, men huvudstaden har en fördel jämfört med mindre resursstarka kommuner. Stadens eget sociala bostadsbolag SHIS är nämligen en resurs som andra kommuner saknar. SHIS har anläggningar på ett drygt 30-tal platser i staden.

Inför 2018 togs dessutom beslutet att en femtedel av de 500 lägenheter som socialtjänsten tilldelas av Bostadsförmedlingen för målgruppen inom missbruk/socialpsykiatri och annat ska gå till barnfamiljer i osäkra boendeförhållanden. Huvudparten kommer sannolikt att gå till utrikes födda eftersom den gruppen är överrepresenterad. För en kommun som Staffanstorp existerar emellertid inte detta alternativ.

Det är lätt för journalister att ta parti för de familjer som måste flytta ut från sin tillfälliga lägenhet. Men den situation som nu råder ute i landets kommuner är en direkt följd av den migrationspolitik som har förts de senaste åren med ett inflöde som Sverige inte klarat av att hantera på ett bra sätt.

Talande nog var den svenska journalistkåren ivrig påhejare av just den politiken. Lite självrannsakan vore klädsamt.