När Göran Persson var ny som statsminister och reste i världen höll Sverige andan. Hans engelska var förfärlig och efter fadäser som den i Kina visste vi aldrig vad vi kunde vänta.

Men Persson växte in i rollen, och även om hans engelska aldrig blev acceptabel för en ledare på 2000-talet förde sig den socialdemokratiske statsministern med allt större självsäkerhet i internationella sammanhang.

Att Stefan Löfven i mötet med Donald Trump med viss förvåning beskrivs som ”statsmannamässig” måste därför ses som ett uttryck för extremt låga förväntningar. Löfven har varit statsminister i tre och ett halvt år. Att han med denna erfarenhet inte skulle klara av att föra sig på en presskonferens med en amerikansk president känns som en märklig utgångspunkt.

När Löfven är påläst och väl förberedd, vilket han ser ut att vara vid presskonferenser och internationella sammankomster, framstår han som både trovärdig och insatt. I riksdagsdebatter och intervjuer hemfaller han emellertid alltför ofta åt ryggmärgsmässiga socialdemokratiska mantran. Detta blev ånyo tydligt i går.

På presskonferensen med Trump gick allt bra tills en amerikansk journalist ställde frågan om den korrelation mellan invandring och handgranatsvåld i Sverige som New York Times blottlagt. Då gick Löfven in i valrörelseläge.

Socialdemokraterna ärvde migrationspolitiken, påstod Löfven (men glömde nämna att S inte var emot den i opposition). Hans regering slår ”väldigt hårt” mot kriminaliteten (genom att höja straffen med några månader). Och framför allt: Sverige går strålande ekonomiskt. Att vapenvåldet skulle minska i landets tre största städer är för övrigt inte sant.

Den stora frågan var emellertid de av Trump initierade handelshindren. Mästerförhandlaren lyckades uppenbarligen inte rubba Trump i frågan om ståltullar – tvärtom tog Trump tillfället i akt att ytterligare inskärpa behovet av dem. Vilket sannolikt betyder att de blir av. Jag menar, om inte ens ens svensk statsminister kan stoppa dem, vem kan då lyckas?

Handelshinder är ett otyg. Men Trumps argument för att skydda den amerikanska stålindustrin är begriplig för många amerikanska väljare.

Mindre uppmärksammade är EU:s ståltullar mot Kina. Devisen ”det är OK när vi gör det” gör sig ständigt påmind. Det om något är för övrigt ett socialdemokratiskt mantra numera.