Hur gick det till när ett av världens mest generösa välfärdsländer fick Europas mest liberala asylpolitik? Den korta förklaringen är att nyliberaler infiltrerade partier och beslutsfattare. Åtminstone om vi ska tro Svante Nycander, som i en debattartikel tar Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt som två exempel på inflytelserika debattörer i denna infiltration.

Nycander menar att det bildades en ”ohelig allians mellan nyliberaler och den humanitära asylopinionen”. Att asylaktivister på vänsterkanten och fri migrationsliberaler till höger har hittat varandra är ingen hemlighet. Miljöpartister och vänsterliberaler har anfört samma argument i debatten: Sverige måste hjälpa människor på flykt. Alla restriktioner har ifrågasatts.

Jag tror däremot inte riktigt på Nycanders teori om lömska nyliberalers ränksmideri att medelst massinvandring från tredje världen få välfärdsstaten på fall. Min uppfattning är att svaret är betydligt enklare än så: det handlar dels om en övertro på en teoribildning och vad vissa enskilda författare påstår, dels en bristande verklighetsförankring.

En sak har nämligen skilt vänsterns asylideologer och högerns dito åt. Medan de förstnämnda enbart har trott att det räcker att kasta pengar på ”utmaningen”, har vänster- och nyliberalerna argumenterat för reformer. Detta upprepar Norberg och Segerfeldt ännu en gång i en replik.

Om bara bostads- och arbetsmarknaden reformeras, fackets makt inskränks och den generella välfärdsstaten skrotas, är asylinvandring en ”potentiell vinstmaskin”, skriver de. Detta resonemang är så märkligt. Länder tar emot asylsökande av humanitära skäl, inte för att göra vinst på dem. Därtill är stödet för att asylinvandrare från länder som Somalia, Eritrea och Afghanistan skulle vara vinstmaskiner för mottagarlandet synnerligen svagt.

Ett grundläggande felslut som bland andra dessa debattörer gör är att de betraktar migration som ett individfenomen när det i själva verket är ett gruppfenomen. Sålunda tar de ingen hänsyn till vare sig anhöriginvandringens effekter eller den kulturella påverkan som massiv invandring från några av världens absolut sämsta länder får på mottagarlandet.

Vi behöver knappast gå djupare in på fenomen som barnäktenskap, hedersvåld och parallella rättssystem utifrån klantänkande för att poängen ska bli tydlig. Inget av detta löses med en avskaffad generell välfärd eller att tillåta lägre ingångslöner. Det är ekonomiska åtgärder på kulturella problem som helt missar målet. Men det förefaller inte relevant för de som envist fortsätter att hävda fri migration som den viktigaste principen, oaktat dess konsekvenser.

Jag har själv i viss mån befunnit mig där. Det är bara att erkänna. Nackdelen med att ha bloggat offentligt under eget namn i ett drygt decennium är att ens alster bara finns ett klick bort. Visserligen står jag fortfarande principiellt för idén om fri migration – men det är skillnad på teori och praktik, princip och vardag. Principen som sådan är i dagens värld tämligen irrelevant. Den kan fungera som en idealbild i en principdiskussion över en flaska rött. Men inte mycket mer.

I första hand är jag nämligen empiriker, vilket ger frihet att faktiskt ta intryck av hur världen fungerar i stället för att vara fastlåst i ideologiska dogmer och stänga världen ute när principerna och verkligheten inte går i takt med varandra.

Om det är något som svensk migrationspolitik hade mått bra av, är det ett mer empiriskt förhållningssätt. Då hade vi sannolikt inte befunnit oss där vi gör i dag.