Under sommaren och hösten 2015 spårade svensk journalistik ur fullständigt vad saklighet och opartiskhet beträffar. De två grundfundamenten i professionell journalistik kastades överbord och ersattes av känsloreportage och kampanjer. DN ledde flocken med sina kändisupprop.

Även om tonläget i medierna har förändrats en del sedan dess, finns den aktivistiska och känslodrabbade sidan av rapporteringen kvar. Ett exempel på detta är Sveriges Radios sida dedikerad till asylinvandringen: Ett nytt Sverige. Den är fylld med korta reportage om nyanlända i Sverige. Nyanlända som väntar på besked. Som fått avslag. Som söker jobb.

Ett utdrag ur ett inslag om den asylsökande afghanen Sarwar visar hur det kan låta. Sarwar har fått avslag på sin asylsökan då Migrationsverket bedömer att han saknar asylskäl. Journalisten ställer inga följdfrågor om hur det kan komma sig att myndigheten gjort denna bedömning. Här handlar det i stället om att agera stöttande samtalspartner. Inte granskande journalist.

Lyssnare ska förstå att det är synd om Sarwar för att han fått avslag. Att han är ett offer för omständigheterna. Själv tycker han att han haft otur och beskriver avslagsbeskedet på följande sätt:

– Jag kände att den här mannen var jätteotrevlig. Han svarade att ”du har inga [asyl]skäl och det du hade sagt var också lite otrovärdigt” och sånt. Men de förklarade inte varför…
-Varför det inte räckte till asyl?
– Ja.
– Frågade du någonting?
– Nej, jag frågade inte.
– Sade du någonting på hela tiden?
– Nej, ingenting.

Detta är alltså enligt statsradion tillräckligt upprörande för att göra ett reportage om. Nivån på denna så kallade journalistik är under all kritik. Inga kritiska frågor. Bara sympati och en illa dold kritik mot Migrationsverket för att myndigheten har mage att besluta att en person som sökt asyl inte får uppehållstillstånd. Man kan mot slutet nästan ana en kram efter avslutad intervju.

Denna approach är inte unik för journalistiken utan återfinns i allra högsta grad även på andra nivåer i samhället. Inte minst inom politiken och juridiken. Människor ska ständigt göras till offer. Den kriminella är själv offer för sin kriminalitet och därtill trakasserad av polisen. Den som fått ett tidsbegränsat hyreskontrakt är ett offer för att kontraktet inte förlängs. Den som inte bedöms ha asylskäl och därför får avslag är ett offer för upplevd rättsosäkerhet.

Offermentaliteten är defaultläget i journalistiken och politiken. Den har sannolikt bidragit till allt från en undermålig svensk kriminalpolitik till allsköns snyftreportage i media. Som när SVT berättar att ”Mahmoud och hans familj tvingas flytta” efter att ha fått lägenhet av Lidingö kommun i två års tid.

Ett eget ansvar för boendesituationen existerar givetvis inte i journalistens värld. Andra ska fixa. Vi kan räkna med betydligt fler sådana reportage under året då kommuner tolkar bosättningslagen precis som samma sätt som Lidingö.

Eller som när statstelevisionen hävdade att ett prov stoppar en syrisk läkare från att arbeta i Sverige. Sajten Samhällsnytt grävde fram att syriern i själva verket hade avstått från att göra provet och i stället ville börja jobba direkt, något som SVT underlät att meddela innan påtryckningar ledde till att nyheten uppdaterades. Förmodligen var offervinkeln helt enkelt för bra för att avstå från i första skedet.

Genom att ständigt se människor som ansvarslösa offer förringar vi deras kapacitet som individer. Det är inte bara en björntjänst mot enskilda människor – i förlängningen är detta skadligt för hela samhället. Sverige har blivit ett land där alltfler tycker att någon annan ska ta ansvar för ens egen situation. Staten. Kommunen. Politikerna. De rika. Det är alltid någon annan som bär ansvaret, ty den enskilde är alltid ett offer för omständigheterna.

Detta är ett barns syn på världen. Det är dags att växa upp. Ta eget ansvar. Sluta känna, börja tänka. Det är dags att låta vuxna styra Sverige.