Föreställningen att Sverige behöver invandring för att vi inte på sikt ska gå under har under lång tid upprepats av landets politiska ledning.

När dåvarande migrationsminister Tobias Billström 2013 tyckte att det var dags att diskutera hur många asylsökande som Sverige har kapacitet att ta emot och integrera svarade hans chef att ”invandring berikar Sverige”. Detta sågs som ett obestridligt faktum, en dogm som inte fick ifrågasättas.

Denna Fredrik Reinfeldts uppfattning, och oförmåga att skilja på olika sorters invandring, delades av hans efterträdare på statsministerposten. Stefan Löfven berättade i TV4:s Malou efter tio våren 2015 – blott ett halvår innan han drog i nödbromsen – att ”Sverige har behov av invandring. Om inte vi får människor från andra länder så har vi en sådan demografisk utveckling som gör att vi i praktiken står stilla. […] Vi behöver arbetskraft!”

Vare sig Reinfeldt eller Löfven gjorde någon distinktion mellan asylinvandring och arbetskraftsinvandring i sina resonemang om Sveriges behov. Denna lättja med vilken landets två senaste statsministrar har hanterat en sådan gigantisk fråga som migrationen är onekligen anmärkningsvärd.

Riksrevisionen har mycket riktigt konstaterat att det har saknats konsekvensanalyser i svensk migrationspolitik:

Bland annat har det saknats ekonomiska analyser, trovärdiga skattningar av antalet asylsökande samt beskrivningar av hur förslagen påverkar människor, myndigheter, kommuner och landsting.

Detta har många av oss kunnat se i åratal, men Riksrevisionens konstaterande väger tyngre än enskilda väljares gnäll. De granskade 26 propositioner mellan 2004 och 2015, en tid som såg tre olika statsministrar och två borgerliga och två socialdemokratiska regeringar. Ansvaret är således delat mellan höger och vänster.

Den kommande valrörelsen kommer handla om trygghetsfrågor och sjukvård men även arbetsmarknad. Där kommer integrationen av asylinvandrare in. Sveriges behov av människor för att trygga välfärd och pensioner har nu blivit en ”utmaning” och jakt på särlösningar. Precis som det egentligen alltid har varit, även om retoriken har varit en annan. Det kallas integrationspolitik. De senaste decenniernas stora politiska fiasko.

Sverigedemokraternas framgångar har skrämt slag på etablissemanget. Socialdemokraterna har uppenbarligen gjort analysen att de behöver närma sig SD och vill följdriktigt profilera sig om ett pliktparti. Ett parti som ställer krav på den som invandrar, predikar ”svenska värderingar”, vill få ordning och reda i skolan och klämma åt religiösa friskolor.

Omfattningen av den socialdemokratiska omsvängningen, som förmodligen chockat den gröna regeringskollegan, visar på hur många områden där utvecklingen har tillåtits skena iväg.

Sossarnas uppvaknande är först och främst valtaktiskt, men det visar också på hur pendeln har svängt i den politiska debatten. Det som S nu säger var sådant partiets företrädare tidigare utmålade som populism och främlingsfientlighet.

Det saknas knappast ”utmaningar” för nästa regering. Luftslottet på vilken den tidigare migrations- och integrationspolitiken byggde, kombinerat med den storögda aningslösheten inför allt från religiös extremism till hederstraditioner, har blivit en giftcocktail som inte bara vi utan även framtida generationer kommer behöva hantera.

Detta vänder ingen på blott en mandatperiod. Eller ens två. Och då vet vi inte ens vad framtida makthavare kommer ta sig för som ytterligare kan förvärra situationen.

Sverige behöver nog sitt eget påskmirakel.

Läs även:
Hans Jensevik