Sveriges Radios Studio Ett kör en serie med partiledarna som heter ”Mitt Sverige”. Varje partiledare får ta reportern till en plats, till ”sitt Sverige”. På tisdagen var det Annie Lööfs tur. Hon tog reportern till Värnamo.

Lööf är optimist. Hon talar entusiastiskt om människor som invandrat till Sverige och startat företag. Gått från fattig immigrant till framgångsrik entreprenör. Det är ett slags svensk version av The American Dream som Lööf beskriver.

Centerledarens budskap är att det pratas för mycket om problemen och för lite om framgångarna. Därvidlag påminner Annie Lööf en hel del om Miljöpartiets Isabella Lövin, som i både partiledardebatter och debattartiklar har hävdat att det pågår en ”svartmålning” av Sverige.

Det är inget fel i att vara optimist. I dessa tider är det lätt att den negativa utvecklingen på en rad områden helt tar överhanden i vår uppfattning av verkligheten och därmed gör oss avtrubbade och apatiska. Defaitistiska, rent av. Men det går inte att leva på obotlig optimism allena, och här får Lööfs och Centerpartiets klämkäcka attityd problem med verkligheten.

Faktum är att C, i gott sällskap med övriga Alliansen, lämnar ett spår av haverier efter sig som kan kopplas till såväl ideologiska som överoptimistiska föreställningar. Ta bara faktumet att det varit möjligt att invandra till Sverige, inte behöva styrka sin identitet, hävda att föräldrarna är döda och inkassera pengar för detta, få retroaktiv föräldrapenning för den tid ens barn inte varit i Sverige, få bostad och månatlig ersättning från kommunen. Ja, erhålla så mycket i olika sorters bidrag och ersättningar att det för en fyrabarnsfamilj inte lönar sig att ta ett heltidsarbete. Det sistnämna är för övrigt fortfarande lika sant som tidigare.

Annie Lööf kan prata om ”Gnosjöandan” hur mycket hon vill. Det är i Rinkeby, eller Lilla Mogadishu som Timbros Siri Steijer förmodligen skulle föredra att kalla det, som effekterna av den förda migrationspolitiken är som tydligast. Inte i Värnamo. Det är inte svensk migrationspolitik per se som möjliggör för människor med uppehållstillstånd att starta och driva företag (med eller utan den av Centerpartiet föreslagna företagsstartarappen). Det handlar snarare om arbetsmarknads- och företagspolitik samt facklig maktutövning.

Däremot är det den naiva och kravlösa migrationspolitiken som har byggt in sociala och etniska motsättningar i det svenska samhället, som genom kulturrelativism och feghet skapat grogrund för religiös extremism, krattat manegen för hederskulturer och tittat åt andra hållet när flickor könsstympas och gifts bort. Väldigt lite av detta ägnade Lööfs parti sin tid åt att komma tillrätta med i regeringsställning.

Ibland blir den centerpartistiska blåögdheten smärtsamt tydlig. Vi kan ta etableringslotsarna, som var en lika dyr som ineffektiv åtgärd som till och med möjliggjorde kriminell verksamhet. Månne var etableringslotsarna ett exempel på det Lööf kallar ”ta sig för” – men nog inte riktigt som avsett.

Det finns mycket som verkar rätt och rimligt i teorin – som alla vuxna människors rätt att få gifta sig med hur många de vill – men som i den komplexa i verkligheten slår snett. Annie Lööf har under sin partiledartid i både teori och praktik pläderat för en migrationspolitik utan några gränser. Nu säger hon att vi 2015 såg att Sverige inte klarade av att ta emot hur många som helst. Att det skulle behövas ett haveri som det vi genomlevde hösten 2015, och vars effekter vi kommer leva med under lång tid framöver, för att en välutbildad svensk partiledare ska begripa att det finns gränser för svensk kapacitet, är tragiskt.

Annie Lööf är förstås inte ensam ansvarig för ovanstående problem. Men hon är den som kanske tydligast pratar om optimism och framtidstro här och nu. Då vore det ju klädsamt att även peka på misstagen, felsluten och blåögdheten.

En förutsättning för att kunna ingjuta just framtidstro är nämligen att ha medgett felsteg och dragit lärdomar av de problem som skapades i går. Annars kan ingen vara säker på att inte samma misstag upprepas igen i morgon. Någon sådan ödmjukhet ser jag inte hos Centerpartiets ledare.