Parti efter parti har presenterat sin valstrategi. Valrörelsen kan härmed börja. För de regerande Socialdemokraterna kan det komma att bli en synnerligen jobbig sådan. Partiet har nämligen aldrig legat så här dåligt till i april ett valår.

I senaste Novusmätningen når S endast 26,9 procent. Partiet är fortfarande störst, men det är en klen tröst när det samlar så här få väljare. Tillsammans med regeringskollegan Miljöpartiet når Socialdemokraterna 30,9 procent. Sverige har alltså en regering just nu som inte ens samlar var tredje väljare enligt opinionsinstituten fyra och en halv månad före ett val.

Det blir allt mer uppenbart att valet kommer handla om invandring, rättstrygghet och vårdfrågor. Under lång tid har landets tre största partier positionerat sig i dessa frågor. Socialdemokraterna har störst förtroende bland väljarna i den sistnämnda frågan, men det är inte säkert att det gynnar dem i regeringsställning. När det kommer till invandring (SD) och brott och straff (M), är det de två största oppositionspartierna som har väljarnas gunst.

Under Stefan Löfvens partiledarskap har retoriken hårdnat. Men det är blott retorik. Han har i flera år pratat om att vara ”kompromisslös” mot brottsligheten. Regeringen har därför skärpt fängelsestraffen för våldsbrott – med några månader. Det är kompromisslöshet, det.

Samtidigt pågår gruppvåldtäkterna i oförminskad omfattning och det svenska rättsväsendet fortsätter att dela ut så låga straff det bara kan. Alltid med hänsyn till gärningsmannens ålder. Utvisningar undviks noggrant, och till och med när människor sätts i förvar i väntan utvisning tillåts de rymma. Hela haveriet kring de ensamkommande, där vi fortfarande väntar på om den absurda amnestipropositionen kommer få riksdagens stöd, har knappast stärkt bilden av en regering som i mer än retorik står upp för snacket om ”ordning och reda”.

Kanske ser folk i gemen igenom det där nu. Möjligen är det så att det inte längre fungerar att sprida dimridåer, att säga en sak och göra en annan. Tack vare sociala medier är det lättare än någonsin för människor att dagligen få uppgifter om hur politiken påverkar vanligt folk i praktiken. Hur det ser ut på golvet för undersköterskor och sjuksköterskor. Hur våldtäktsanmälningar skrivs av. Hur ansträngd polisen är.

Vi kommer varandra närmare genom den nya tidens medier. Vi får inblick i andra människors liv på ett helt annat sätt. Ofiltrerat. Detta gör att den fluffiga valretoriken spricker.

Annars vore det ju lätt att tro att en regering som styr ett land i en explosiv högkonjunktur som den vi just nu upplever, där staten har tiotals miljarder i överskott och där arbetslösheten bland inrikes födda är under fyra procent, skulle belönas i ett allmänt val. Det är dock ingalunda unikt att sittande regeringar röstas bort i goda ekonomiska tider.

Livet är nämligen mer än bara ekonomi, och det paradoxala för Löfven är att eftersom ekonomin är så bra hamnar den långt ned på väljarnas prioriteringslista. Magdalena Andersson har således svårt att få den uppskattning hon anser att hon förtjänar.

Förklaringarna får sökas på annat håll. Alltfler ser revorna i den offentligt finansierade välfärden. Löfvens regering har under mandatperioden pratat mycket om att vända inriktningen på politiken, men resultaten av regeringens åtgärder har lyst med sin frånvaro. Sjunkande arbetslöshet och ökat bostadsbyggande har inget med etableringsjobb eller byggsubventioner att göra utan kan i hög grad tillskrivas konjunkturen.

Det är inte svårt att förstå det hårda tonläget från Socialdemokraterna just nu. Paniken sprider sig på Sveavägen 68 och inom de fackliga leden. Löfven inser att han mycket väl kan gå mot ett katastrofval. Det sämsta någonsin.

Räddningen för Löfven skulle möjligen kunna bli att oppositionen inte erbjuder något samlat politiskt alternativ. Om han sitter kvar efter valet kommer det inte främst vara på egna meriter utan en konsekvens av en borgerlig oppositions löjeväckande impotens.


Källa: SVT