Sverige har problem med integrationen sedan några decennier tillbaka. Men frukta icke, ty regeringen har en master plan. Genom snabbspår ska alla med en praktisk eller akademisk utbildning från hemlandet raskt integreras på den svenska arbetsmarknaden (för övriga finns alltid bidragsjobb att ordna).

Att tilltron till snabbspåren är hög framgår varje gång arbetsmarknadsministern yttrar sig framför kamerorna. Regeringen tror att detta är Lösningen™. Men det finns uppenbara baksidor, som en lärare vittnar om.

Vi backar bandet ett ögonblick först. Den hårt kritiserade Sjumilaskolan i Norra Biskopsgården i Göteborg, ett så kallat utsatt område, är en grundskola med nästan enbart invandrarbarn. Den har belagts med vite av Skolinspektionen för sin stökiga miljö. Elever klagade över att inte ens lärarna kunde svenska. Det är svårt att föreställa sig en sämre start i livet än att gå på Sjumilaskolan – även duktiga barn som vill plugga får sina chanser förstörda (läs hela reportaget här).

Tillbaka till snabbspåren. Parallellen är nämligen språket. När regeringens snabbspår nu löper på i full fart innebär det att personer som invandrat till Sverige och har en yrkeskompetens snabbt som attan ska ut i arbete. Att lära sig ett språk så pass bra att man kan vara lärare tar emellertid tid. Tid som inte finns.

En lärare berättar:

Jag undrar hur de ansvariga har tänkt och om man har gjort en riskbedömning kring beslutet att starta ett snabbspår för lärare. Finns det överhuvudtaget någon tanke kring vad som kan hända med elever som undervisas i en svensk skola varje skoldag i tre år av lärare som har stora brister i det svenska språket? Hur ska sjuåringar lära sig att läsa om läraren inte kan uttala bokstavsljuden rätt? Hur ska de lära sig att skriva om läraren inte behärskar stavning eller de grammatiska reglerna? Hur ska de lära sig nya ord och begrepp om läraren själv inte behärskar dem? Det slutar med katastrof.

Jag drar mig till minnes ett av Mona Sahlins förslag för några år sedan. Hon föreslog att personalbristen i förskolan skulle lösas genom att låta somaliska hemmafruar, ”som har fostrat så många barn på ett fantastiskt sätt”, hoppa in.

I dessa tider, när föräldrar ställer höga krav på att personalen har rätt utbildning för att ge barnen bästa tänkbara utveckling i förskoleåldern, vill en före detta statsministerkandidat att kvinnor från Somalia, som sannolikt saknar kunskaper i det svenska språket, ska fylla luckorna.

Summan av kardemumman blir en sämre skola för eleverna och mer extrajobb för de lärare som måste stötta sina nya kollegor vars språk inte räcker till.

Regeringen kan däremot skryta med hur många tusen som tack vare snabbspåret har kommit ut i arbete. När statistik, särskilt under ett valår, blir viktigare än barnens utbildning får de minsta och utsatta betala konsekvenserna. I så kallade utsatta områden kommer föräldrarna, som kanske inte själva har språket, heller inte klaga.

Vissa skulle hävda att svensk skola därigenom har ”berikats”. Vi lämnar det där.

Tidigare bloggat:
När samhället ger upp